Preamble Recitals

På senare år har datadriven teknik haft omdanande effekter på alla ekonomiska sektorer. Det ökade antalet produkter som är uppkopplade till internet har särskilt ökat volymen och det potentiella värdet av data för konsumenter, företag och samhälle. Högkvalitativa och interoperabla data från olika områden stärker konkurrenskraften och innovationen och säkerställer en hållbar ekonomisk tillväxt. Samma data kan användas och vidareutnyttjas för en mängd olika syften och i obegränsad omfattning, utan att dess kvalitet eller kvantitet sjunker.

Hinder för datadelning står i vägen för en optimal fördelning av data som gagnar samhället. Några exempel på sådana hinder är bristande incitament för datahållare att frivilligt ingå datadelningsavtal, osäkerhet om rättigheter och skyldigheter när det gäller data, kostnader för kontrakt och genomförande när det gäller tekniska gränssnitt, en höggradigt fragmenterad information i stuprör, undermålig hantering av metadata, avsaknad av standarder för semantisk och teknisk interoperabilitet, flaskhalsar som hindrar dataåtkomst, brist på gemensam datadelningspraxis och missbruk av kontraktsmässiga obalanser när det gäller åtkomst till data och dataanvändning.

Inom sektorer som kännetecknas av förekomsten av mikroföretag och små företag och medelstora företag enligt definitionen i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG(⁵), finns det ofta en brist på digital kapacitet och färdigheter för att samla in, analysera och använda data, och åtkomsten begränsas ofta när det är en aktör som innehar data i systemet eller när interoperabiliteten är bristfällig mellan data, mellan datatjänster eller över gränser.

För att tillgodose den digitala ekonomins behov och undanröja hinder för en väl fungerande inre marknad för data är det nödvändigt att fastställa en harmoniserad ram som specificerar vem som har rätt att använda produktdata eller data från tillhörande tjänster samt villkoren och grunden för detta. Därför bör medlemsstaterna inte anta eller upprätthålla ytterligare nationella krav när det gäller frågor som omfattas av denna förordning, om det inte uttryckligen föreskrivs, eftersom detta skulle inverka på dess direkta och enhetliga tillämpning. Dessutom bör åtgärder på unionsnivå inte påverka tillämpningen av skyldigheter och åtaganden enligt internationella handelsavtal som ingås av unionen.

Denna förordning säkerställer att användare av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst i unionen i rätt tid kan få åtkomst till de data som genereras genom användning av denna uppkopplade produkt eller tillhörande tjänst och att dessa användare kan använda dessa data, även genom att dela dem med tredje parter efter eget val. Genom denna förordning införs en skyldighet för datahållare att göra data tillgängliga för användare och tredje parter som väljs av användaren under vissa omständigheter. Denna förordning säkerställer också att datahållare gör data tillgängliga för datamottagare i unionen på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor och på ett transparent sätt. Privaträttsliga bestämmelser är grundläggande i den allmänna ramen för datadelning. Därför anpassar denna förordning avtalsrättsliga bestämmelser och förhindrar att kontraktsmässiga obalanser som hindrar skälig åtkomst till och användning av data utnyttjas. Denna förordning säkerställer också att datahållare, om ett exceptionellt behov uppstår, ger offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan åtkomst till de data som är nödvändiga för utförandet av en specifik uppgift av allmänt intresse. Denna förordning syftar också till att underlätta byten av databehandlingstjänster och att förbättra interoperabiliteten för data och för datadelningsmekanismer och datadelningstjänster i unionen. Denna förordning bör inte tolkas som att den erkänner eller medför någon ny rättighet för datahållare att använda de data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst.

Datagenerering är resultatet av åtgärder från minst två aktörer, särskilt en uppkopplad produkts designer eller tillverkare, som i många fall också kan vara en leverantör av tillhörande tjänster, samt användaren av den uppkopplade produkten eller tillhörande tjänsten. Den ger upphov till frågor som rör rättvisa i den digitala ekonomin, eftersom de data som registreras av uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster utgör ett viktigt underlag för eftermarknadstjänster, stödtjänster och andra tjänster. För att förverkliga de stora ekonomiska fördelarna med data, bland annat genom datadelning som bygger på frivilliga avtal och unionsföretagens utveckling av datadrivet värdeskapande, är en allmän metod för tilldelning av rättigheter avseende åtkomst till och användning av data att föredra framför tilldelning av exklusiva rättigheter avseende åtkomst och användning. I denna förordning föreskrivs horisontella regler som skulle kunna följas av unionsrätt eller nationell rätt som beaktar särskilda omständigheter inom de berörda sektorerna.

Den grundläggande rättigheten till skydd av personuppgifter skyddas i synnerhet genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/679(⁶) och (EU) 2018/1725(⁷). Dessutom skyddar Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG(⁸) privatlivet och konfidentialiteten vid kommunikation, bland annat genom att fastställa villkor för all lagring av och åtkomst till personuppgifter och icke-personuppgifter i respektive från terminalutrustning. Dessa unionslagstiftningsakter ger grunden för en hållbar och ansvarsfull databehandling, även i de fall då datamängder innehåller en blandning av personuppgifter och icke-personuppgifter. Den här förordningen kompletterar, utan att påverka tillämpningen av, unionsrätt om skyddet av personuppgifter och integritet, i synnerhet förordningarna (EU) 2016/679 och (EU) 2018/1725 och direktiv 2002/58/EG. Ingen bestämmelse i den här förordningen bör tillämpas eller tolkas så att den minskar eller begränsar rätten till skydd av personuppgifter eller rätten till integritet eller konfidentialitet vid kommunikation. All behandling av personuppgifter enligt den här förordningen bör vara förenlig med unionens dataskyddslagstiftning, inbegripet kravet på en giltig rättslig grund för behandling enligt artikel 6 i förordning (EU) 2016/679 och, i tillämpliga fall, villkoren i artikel 9 i den förordningen och i artikel 5.3 i direktiv 2002/58/EG. Den här förordningen utgör inte någon rättslig grund för datahållarens insamling eller behandling av personuppgifter. Den här förordningen ålägger datahållare en skyldighet att göra personuppgifter tillgängliga för användare eller för tredje parter som väljs av en användare på den användarens begäran. Sådan åtkomst bör ges till personuppgifter som behandlas av datahållaren på grundval av någon av de rättsliga grunder som anges i artikel 6 i förordning (EU) 2016/679. Om användaren inte är den registrerade skapar den här förordningen inte någon rättslig grund för att tillhandahålla åtkomst till personuppgifter eller för att göra personuppgifter tillgängliga för en tredje part, och den bör inte tolkas som att den medför någon ny rättighet för datahållaren att använda personuppgifter som genereras genom användning av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst. I dessa fall kan det ligga i användarens intresse att underlätta uppfyllandet av kraven i artikel 6 i förordning (EU) 2016/679. Eftersom den här förordningen inte bör påverka registrerades dataskyddsrättigheter på ett ogynnsamt sätt, kan datahållaren i dessa fall tillmötesgå en begäran bland annat genom att anonymisera personuppgifter eller, om lätt åtkomliga data innehåller personuppgifter angående flera registrerade, överföra endast personuppgifter som rör användaren.

Principerna om dataminimering, inbyggt dataskydd och dataskydd som standard är viktiga när behandlingen medför betydande risker för individers grundläggande rättigheter. Med beaktande av den aktuella tekniska nivån bör alla parter som deltar i datadelning, inbegripet datadelning som omfattas av denna förordning, genomföra tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda dessa rättigheter. Sådana åtgärder innefattar inte bara pseudonymisering och kryptering, utan även användningen av alltmer tillgänglig teknik som tillåter att algoritmer kombineras med data och ger möjlighet till värdefull inblick utan överföring mellan parterna eller onödig kopiering av rådata eller strukturerade data.

Denna förordning påverkar inte nationell avtalsrätt, inbegripet regler om avtals ingående, giltighet eller verkan, eller konsekvenserna av hävning av ett avtal, såvida inte annat föreskrivs i denna förordning. Denna förordning kompletterar, och påverkar inte tillämpningen av, unionsrätt som syftar till att främja konsumenters intressen och säkerställa en hög nivå av konsumentskydd samt att skydda deras hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen, i synnerhet rådets direktiv 93/13/EEG(⁹) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG(¹⁰) och 2011/83/EU(¹¹).

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av unionsrättsakter och nationella rättsakter med föreskrifter om delning av, åtkomst till och användning av data i syfte att förebygga, förhindra, utreda, upptäcka eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, eller för tull- och skatteändamål, oavsett på grundval av vilken rättslig grund enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) som sådana unionsrättsakter antogs, samt internationellt samarbete på det området, i synnerhet på grundval av Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (ETS nr 185), utfärdad i Budapest den 23 november 2001. Sådana rättsakter omfattar Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2021/784(¹²), (EU) 2022/2065(¹³) och (EU) 2023/1543(¹⁴) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544(¹⁵). Den här förordningen är inte tillämplig på insamling eller utbyte av, åtkomst till eller användning av data enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847(¹⁶) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849(¹⁷). Den här förordningen är inte tillämplig på områden som inte omfattas av unionsrätten och påverkar under inga omständigheter medlemsstaternas befogenheter i fråga om allmän säkerhet, försvar eller nationell säkerhet, tull- och skatteförvaltning eller medborgares hälsa och säkerhet, oavsett vilken typ av enhet som medlemsstaterna har bemyndigat att utföra uppgifter inom ramen för dessa befogenheter.

Unionsrätt som fastställer den fysiska utformningen av och datakraven för produkter som ska släppas ut på unionsmarknaden bör inte påverkas, såvida det inte uttryckligen föreskrivs i denna förordning.

Denna förordning kompletterar, och påverkar inte tillämpningen av, unionsrätt som syftar till fastställande av tillgänglighetskrav för vissa produkter och tjänster, i synnerhet Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882(¹⁸).

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av unionsrättsakter och nationella rättsakter som skyddar immateriella rättigheter, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG(¹⁹), 2004/48/EG(²⁰) och (EU) 2019/790(²¹).

Uppkopplade produkter som genom sina komponenter eller operativsystem erhåller, genererar eller samlar in data om sin prestanda, användning eller miljö och som kan kommunicera dessa data via en elektronisk kommunikationstjänst, via fysisk åtkomst eller via åtkomst i enheten, ofta benämnt sakernas internet, bör omfattas av denna förordning, med undantag av prototyper. Exempel på sådana elektroniska kommunikationstjänster är framför allt markbaserade telefonnät, kabel-tv-nät, satellitbaserade nät och NFC-nät (near-field communication networks). Uppkopplade produkter återfinns i alla aspekter av ekonomin och samhället, inbegripet i privat, civil eller kommersiell infrastruktur, fordon, hälso- och livsstilsprodukter, fartyg, flygplan, hushållsprodukter och konsumentvaror, medicinsk och hälsorelaterad utrustning och maskiner för jordbruk och industri. Tillverkarnas val av utformning och, i förekommande fall, unionsrätt eller nationell rätt som tillgodoser sektorsspecifika behov samt mål eller relevanta beslut från behöriga myndigheter bör avgöra vilka data en uppkopplad produkt kan göra tillgängliga.

Data representerar digitaliseringen av användaråtgärder och användarhändelser och bör därmed vara tillgängliga för användaren. Reglerna för åtkomst till och användning av data från uppkopplade produkter och tillhörande tjänster enligt denna förordning gäller både produktdata och data från en tillhörande tjänst. Med produktdata avses data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt och som av tillverkaren har utformats för att kunna hämtas via den uppkopplade produkten av en användare, datahållare eller en tredje part, inbegripet, när så är lämpligt, tillverkaren. Med data från en tillhörande tjänst avses data som också representerar digitaliseringen av användaråtgärder eller användarhändelser som kan härledas från den uppkopplade produkten och som genereras när leverantören tillhandahåller en tillhörande tjänst. Data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst bör anses innefatta data som avsiktligt registrerats eller data som indirekt följder av användarens åtgärder, såsom data om den uppkopplade produktens miljö eller interaktion. Detta bör innefatta data om användningen av en uppkopplad produkt som genereras av ett användargränssnitt eller genom en tillhörande tjänst, och bör inte vara begränsat till information om att en sådan användning har ägt rum, utan innefatta alla data som genereras av den uppkopplade produkten till följd av sådan användning, till exempel data som genereras automatiskt av sensorer och data som registreras av inbäddade tillämpningar, inbegripet applikationer som visar maskinvarustatus och funktionsfel. Detta bör även innefatta data som genereras av den uppkopplade produkten eller en tillhörande tjänst när användaren är inaktiv, till exempel när användaren väljer att inte använda den uppkopplade produkten under en viss tid och i stället låter den vara i viloläge eller till och med avstängd, eftersom statusen för en uppkopplad produkt eller dess komponenter, till exempel dess batterier, kan variera när den uppkopplade produkten är i viloläge eller avstängd. Data som inte ändras väsentligt, dvs. data i obearbetad form, även kallade rådata eller primärdata som avser datapunkter som genereras automatiskt utan någon ytterligare form av behandling samt data som har förbehandlats i syfte att göra dem begripliga och användbara för senare behandling och analys, omfattas av denna förordning. Sådana data innefattar data som samlas in från en enda sensor eller en uppkopplad grupp av sensorer i syfte att göra insamlade data begripliga för bredare användningsfall genom att fastställa en fysisk kvantitet eller kvalitet eller en förändring av en fysisk kvantitet, såsom temperatur, tryck, flödeshastighet, ljud, pH-värde, vätskenivå, position, acceleration eller hastighet. Begreppet förbehandlade data bör inte tolkas på ett sådant sätt att det införs en skyldighet för datahållaren att göra betydande investeringar i rensning och anpassning av data. De data som ska göras tillgängliga bör innefatta relevanta metadata, bland annat grundläggande information om sammanhang och tidsstämpel, för att göra datan användbar när den kombineras med andra data, såsom data sorterade och klassificerade med andra relaterade datapunkter, eller omformateras till ett allmänt använt format. Sådana data är potentiellt värdefulla för användaren och stöder innovation och utveckling av digitala och andra tjänster för att skydda miljön, människors hälsa och den cirkulära ekonomin, bland annat genom att underlätta underhåll och reparation av de uppkopplade produkterna i fråga. Information som avleds eller härleds från sådana data, som är resultatet av ytterligare investeringar i tilldelning av värden eller insikter från dessa data, särskilt med hjälp av komplexa proprietära algoritmer, inbegripet sådana som utgör en del av proprietär programvara, bör däremot inte anses omfattas av denna förordning och bör följaktligen inte omfattas av skyldigheten för en datahållare att göra dem tillgängliga för en användare eller datamottagare, såvida inte användaren och datahållaren kommit överens om något annat. Sådana data kan i synnerhet innefatta information som härleds från sensorfusion, där data infereras eller härleds från flera sensorer och samlas in i den uppkopplade produkten med hjälp av komplexa proprietära algoritmer och kan vara föremål för immateriella rättigheter.

Denna förordning gör det möjligt för användare av uppkopplade produkter att dra nytta av eftermarknadstjänster, stödtjänster och andra tjänster baserade på data som samlas in av sensorer som är inbyggda i sådana produkter, och insamlingen av dessa data är av potentiellt värde när det gäller att förbättra de uppkopplade produkternas prestanda. Det är viktigt att skilja mellan marknader för tillhandahållande av sådana sensorutrustade uppkopplade produkter och tillhörande tjänster, å ena sidan, och marknader för icke-tillhörande programvara och innehåll såsom text- och ljudinnehåll och audiovisuellt innehåll som ofta omfattas av immateriella rättigheter, å andra sidan. Därför bör denna förordning inte omfatta data som sådana sensorutrustade uppkopplade produkter genererar när användaren spelar in, överför, visar eller spelar innehåll, liksom själva innehållet, som ofta omfattas av immateriella rättigheter, bland annat för användning av en onlinetjänst. Denna förordning bör inte heller omfatta data som erhållits, genererats eller blivit åtkomliga från den uppkopplade produkten eller som överförts till den för lagring eller annan behandling till förmån för andra parter, som inte är användaren, vilket kan vara fallet med servrar eller molninfrastruktur som drivs av sina ägare uteslutande för tredje parts räkning, bland annat för användning av en onlinetjänst.

Det är nödvändigt att fastställa regler för produkter som vid tidpunkten för köp, hyra eller leasing är uppkopplade till en tillhörande tjänst på ett sådant sätt att den uppkopplade produkten inte skulle kunna utföra en eller flera av sina funktioner utan den, eller som tillverkaren eller en tredje part senare kopplar upp till produkten för att utöka eller anpassa den uppkopplade produktens funktionalitet. Sådana tillhörande tjänster inbegriper utbyte av data mellan den uppkopplade produkten och tjänsteleverantören och bör tolkas som att de uttryckligen är kopplade till driften av den uppkopplade produktens funktioner, till exempel tjänster som i tillämpliga fall överför kommandon till den uppkopplade produkten som kan påverka dess åtgärder eller beteende. Tjänster som inte påverkar driften av den uppkopplade produkten och som inte innebär att tjänsteleverantören överför data eller kommandon till den uppkopplade produkten bör inte betraktas som tillhörande tjänster. Sådana tjänster kan till exempel omfatta stödjande rådgivning, analyser eller finansiella tjänster samt reparation och underhåll som utförs regelbundet. Tillhörande tjänster kan erbjudas som en del av försäljnings-, hyres- eller leasingavtalet. Sådana tillhörande tjänster kan också tillhandahållas för produkter av samma typ, och användarna kan rimligtvis förvänta sig att de ska tillhandahållas med beaktande av den uppkopplade produktens art och eventuella offentliga uttalanden som gjorts av försäljaren, uthyraren eller leasegivaren eller för deras räkning, eller av andra personer i tidigare länkar i transaktionskedjan, inbegripet tillverkaren. Tillhörande tjänster kan i sig generera data av värde för användaren oberoende av datainsamlingskapaciteten i den uppkopplade produkt som de är sammankopplade med. Denna förordning bör också tillämpas på tillhörande tjänster som inte tillhandahålls av försäljaren, uthyraren eller leasegivaren själv, utan som tillhandahålls av tredje part. Om det är osäkert om tjänsten tillhandahålls som en del av försäljnings-, hyres- eller leasingavtalet bör denna förordning tillämpas. Varken strömförsörjning eller tillhandahållande av konnektivitet får tolkas som tillhörande tjänster enligt denna förordning.

Användaren av en uppkopplad produkt bör förstås som en fysisk eller juridisk person, såsom ett företag, en konsument eller ett offentligt organ, som äger en uppkopplad produkt, har fått vissa tillfälliga rättigheter, till exempel genom ett hyres- eller leasingavtal, att få åtkomst till eller använda data som erhålls från den uppkopplade produkten, eller tar emot tillhörande tjänster för den uppkopplade produkten. Dessa åtkomsträttigheter bör, när det gäller personuppgifter som genereras av en uppkopplad produkt eller vid tillhandahållande av en tillhörande tjänst, inte på något sätt ändra eller inkräkta på rättigheterna för registrerade som kan interagera med den uppkopplade produkten eller tillhörande tjänsten. Användaren bär riskerna för och åtnjuter fördelarna av användningen av den uppkopplade produkten och bör även ha åtkomst till de data som produkten genererar. Användaren bör därför ha rätt att utnyttja fördelarna av data som genereras av den berörda uppkopplade produkten och eventuella tillhörande tjänster. En ägare, hyrestagare eller leasetagare bör också betraktas som användare, även när flera enheter kan betraktas som användare. När det rör sig om flera användare kan varje användare bidra på olika sätt till datagenereringen och ha ett intresse av flera olika former av användning, såsom förvaltning av fordonsparker för ett leasingföretag eller mobilitetslösningar för enskilda personer som använder en bildelningstjänst.

Med datakompetens avses färdigheter, kunskap och förståelse som gör det möjligt för användare, konsumenter och företag, särskilt mikroföretag och små och medelstora företag som omfattas av denna förordning, att dels bli medvetna om det potentiella värdet av de data de genererar, producerar och delar, dels bli motiverade att erbjuda och ge åtkomst till sina data i enlighet med relevanta rättsliga regler. Datakompetens bör omfatta mer än kunskaper om verktyg och teknik och syfta till att ge medborgare och företag förmåga och egenmakt att dra nytta av en inkluderande och rättvis datamarknad. En utbredning av åtgärder för datakompetens och införande av lämpliga uppföljningsåtgärder skulle kunna bidra till att förbättra arbetsvillkoren och i slutändan stödja dataekonomins konsolidering och innovationsbana i unionen. De behöriga myndigheterna bör främja verktyg och anta åtgärder för att förbättra datakompetensen bland de användare och enheter som omfattas av denna förordning samt öka medvetenheten om deras rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

I praktiken är inte alla data som genereras av uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster lättillgängliga för sina användare, och ofta finns endast begränsade möjligheter när det gäller portabilitet för data som genereras av produkter som är uppkopplade till internet. Användarna kan inte få fram de data som krävs för att utnyttja leverantörer av reparationstjänster eller andra tjänster, och företagen kan inte sjösätta innovativa tjänster som är mer lättanvända och effektiva. Inom många sektorer kan tillverkarna, genom sin kontroll av de uppkopplade produkternas eller de tillhörande tjänsternas tekniska design, bestämma vilka data som genereras och hur åtkomsten till dem ska ske, trots att de inte har någon laglig rätt till dessa data. Det är därför nödvändigt att säkerställa att uppkopplade produkter utformas och tillverkas, och att tillhörande tjänster tillhandahålls, på ett sådant sätt att en användare utan kostnad alltid kan få enkel och säker åtkomst till produktdata och data från den tillhörande tjänsten, inklusive tillhörande metadata som är nödvändiga för att tolka och använda dessa data, i ett heltäckande, strukturerat, allmänt använt och maskinläsbart format, även för hämtning, användning eller delning av data. Med lätt åtkomliga data avses produktdata och data från en tillhörande tjänst som en datahållare, utan oproportionell ansträngning, lagligen erhåller eller lagligen kan erhålla från den uppkopplade produkten eller tillhörande tjänsten, till exempel genom den uppkopplade produktens utformning, datahållarens avtal med användaren om tillhandahållande av tillhörande tjänster och dess tekniska medel för åtkomst till data. Lätt åtkomliga data omfattar inte data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt om den uppkopplade produkten inte har utformats för att lagra eller överföra sådana data utanför den komponent i vilken de genereras eller den uppkopplade produkten som helhet. Denna förordning bör därför inte tolkas som att den inför en skyldighet att lagra data på en uppkopplad produkts centrala datorenhet. Avsaknaden av en sådan skyldighet bör inte hindra tillverkaren eller datahållaren att frivilligt komma överens med användaren om att göra sådana anpassningar. Designskyldigheterna i denna förordning påverkar inte heller tillämpningen av principen om uppgiftsminimering i artikel 5.1 c i förordning (EU) 2016/679, och de bör inte tolkas som att de medför en skyldighet att utforma uppkopplade produkter och tillhörande tjänster på ett sådant sätt att de lagrar eller på annat sätt behandlar andra personuppgifter än personuppgifter som är nödvändiga för de ändamål för vilka de behandlas. Unionsrätt eller nationell rätt skulle kunna införas för att ange ytterligare detaljer, till exempel de produktdata som bör vara åtkomliga från uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster, eftersom sådana data kan vara nödvändiga för effektiv drift eller reparation eller effektivt underhåll av dessa uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster. Om senare uppdateringar eller ändringar av en uppkopplad produkt eller en tillhörande tjänst från tillverkarens eller någon annan parts sida leder till ytterligare tillgängliga data eller till en begränsning av data som ursprungligen var tillgängliga, bör sådana ändringar meddelas användaren i samband med uppdateringen eller ändringen.

Om flera personer eller enheter betraktas som användare, till exempel i fall av gemensamt ägande eller om en ägare, hyrestagare eller leasetagare delar rättigheter till åtkomst till eller användning av data, bör utformningen av den uppkopplade produkten, den tillhörande tjänsten eller det berörda gränssnittet göra det möjligt för varje användare att få åtkomst till de data som de genererar. Användning av uppkopplade produkter som genererar data kräver vanligtvis att användaren skapar ett användarkonto. Genom ett sådant konto kan användaren identifieras av datahållaren, som kan vara tillverkaren. Det kan också användas som ett kommunikationsmedel och för att lämna in och behandla begäranden om åtkomst till data. Om flera tillverkare eller leverantörer av tillhörande tjänster har sålt, hyrt ut eller leasat uppkopplade produkter eller tillhandahållit tillhörande tjänster, tillsammans och till samma användare, bör användaren vända sig till var och en av de parter som den har ett avtal med. Tillverkare eller designer av en uppkopplad produkt som vanligtvis används av flera personer bör införa nödvändiga mekanismer som möjliggör separata användarkonton för enskilda personer, vid behov, eller gör det möjligt för flera personer att använda samma användarkonto. Kontolösningarna bör göra det möjligt för användarna att radera sina konton och radera tillhörande data och kan göra det möjligt för användarna att avsluta åtkomsten till eller användningen eller delningen av data, eller att lämna in begäranden om detta, särskilt med beaktande av situationer där äganderätten till eller användningen av den uppkopplade produkten förändras. Användaren bör beviljas åtkomst genom ett automatiskt beviljande som verkställs på grundval av en enkel begärandemekanism, utan att det krävs någon granskning eller något godkännande från tillverkaren eller datahållaren. Detta innebär att data endast bör göras tillgängliga när användaren faktiskt önskar åtkomst. I de fall då ett automatiserat beviljande av begäran om dataåtkomst inte är möjligt, exempelvis via ett användarkonto eller en mobilapplikation som tillhandahålls tillsammans med den uppkopplade produkten eller tillhörande tjänsten, bör tillverkaren underrätta användaren om hur åtkomst kan fås till data.

Uppkopplade produkter får vara utformade så att vissa data görs direkt tillgängliga genom datalagring i enheten eller från en fjärrserver till vilken data kommuniceras. Åtkomst till datalagringen i enheten kan möjliggöras genom kabelbaserade eller trådlösa lokala nät som är anslutna till en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller ett mobilnät. Servern kan vara tillverkarens egen lokala serverkapacitet eller den lokala serverkapaciteten hos en tredje part eller en leverantör av molntjänster. Personuppgiftsbiträden enligt definitionen i artikel 4.8 i förordning (EU) 2016/679 anses inte agera som datahållare. De kan dock särskilt ges i uppdrag att göra data tillgängliga av den personuppgiftsansvarige enligt definitionen i artikel 4.7 i förordning (EU) 2016/679. Uppkopplade produkter får vara utformade så att de tillåter användaren eller en tredje part att behandla dessa data i den uppkopplade produkten, i en databehandlingsinstans hos tillverkaren eller i en miljö för informations- och kommunikationsteknik (IKT) som användaren eller den tredje parten väljer.

Virtuella assistenter spelar en allt viktigare roll i digitaliseringen av konsument- och yrkesmiljöer och fungerar som ett användarvänligt gränssnitt för att spela upp innehåll, erhålla information eller aktivera produkter som är uppkopplade till internet. Virtuella assistenter kan fungera som en gemensam portal för exempelvis en smart hushållsmiljö och registrera betydande mängder relevanta data om hur användarna interagerar med produkter som är uppkopplade till internet, även produkter som är tillverkade av andra parter, och kan ersätta användningen av tillverkartillhandahållna gränssnitt såsom pekskärmar eller mobilappar. Användaren kan önska göra sådana data tillgängliga för tredjepartstillverkare och möjliggöra nya smarta tjänster. Virtuella assistenter bör omfattas av den rätt till dataåtkomst som föreskrivs i denna förordning. Data som genereras när användaren interagerar med en uppkopplad produkt via en virtuell assistent som tillhandahålls av någon annan än tillverkararen av den uppkopplade produkten bör också omfattas av den rätt till dataåtkomst som föreskrivs i denna förordning. Det är dock endast data som härrör från interaktionen mellan användaren och en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst via den virtuella assistenten som bör omfattas av denna förordning. Data som produceras av den virtuella assistenten men som inte är förbundna med användningen av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst omfattas inte av denna förordning.

Innan ett avtal ingås om köp, hyra eller leasing av en uppkopplad produkt bör försäljaren, uthyraren eller leasegivaren, som kan vara tillverkaren, förse användaren med information om de produktdata som den uppkopplade produkten har möjlighet att generera, inbegripet typ, format och uppskattad volym av sådana data, på ett tydligt och begripligt sätt. Detta kan inbegripa information om datastrukturer, dataformat, vokabulärer, klassificeringssystem, taxonomier och kodförteckningar, om sådana finns tillgängliga, samt tydlig och tillräcklig information som är relevant för användarens utövande av sina rättigheter om hur data kan lagras eller hämtas eller hur åtkomst kan fås till data, inbegripet information om användningsvillkor och tjänstekvalitet för programmeringsgränssnitt eller i tillämpliga fall tillhandahållande av programvaruutvecklingsverktyg. Den skyldigheten säkrar transparens när det gäller genererade produktdata och förenklar åtkomsten för användaren. Informationsskyldigheten skulle kunna fullgöras till exempel genom en stabil webbadress (URL) som kan distribueras som en webblänk eller QR-kod och hänvisa till relevant information som försäljaren, uthyraren eller leasegivaren, som kan vara tillverkaren, kan tillhandahålla användaren innan avtalet om köp, hyra eller leasing av en uppkopplad produkt ingås. Det är under alla omständigheter nödvändigt att användaren kan lagra informationen på ett sätt som medger åtkomst för användning i framtiden och som tillåter oförändrad återgivning av den lagrade informationen. Datahållaren kan inte förväntas lagra data på obestämd tid med tanke på behoven hos användaren av den uppkopplade produkten men bör tillämpa en rimlig policy för lagring av data, i förekommande fall i enlighet med principen om lagringsminimering enligt artikel 5.1 e i förordning (EU) 2016/679, som möjliggör en effektiv tillämpning av rätten till dataåtkomst enligt den här förordningen. Skyldigheten att lämna information påverkar inte den personuppgiftsansvariges skyldighet att lämna information till den registrerade enligt artiklarna 12, 13 och 14 i förordning (EU) 2016/679. Den presumtiva datahållaren bör ha skyldighet att lämna information innan ett avtal om tillhandahållande av en tillhörande tjänst ingås, oavsett om datahållaren ingår ett avtal om köp, hyra eller leasing av en uppkopplad produkt. Om informationen ändras under den uppkopplade produktens livslängd eller under avtalsperioden för den tillhörande tjänsten, liksom när det ändamål för vilket dessa data ska användas ändras i förhållande till det ursprungligen angivna ändamålet, bör denna information också lämnas till användaren.

Denna förordning bör inte tolkas som att den medför någon ny rättighet för datahållare att använda produktdata eller data från en tillhörande tjänst. Om tillverkaren av en uppkopplad produkt är en datahållare, bör tillverkarens användning av icke-personuppgifter grundas på ett avtal mellan tillverkaren och användaren. Ett sådant avtal kan ingå i ett avtal om tillhandahållande av den tillhörande tjänsten, som kan ingås tillsammans med försäljnings-, hyres- eller leasingavtalet för den uppkopplade produkten. Varje avtalsvillkor som föreskriver att datahållaren får använda produktdata eller data från en tillhörande tjänst bör vara transparent för användaren, även vad gäller de ändamål för vilka datahållaren avser att använda berörda data. Sådana ändamål skulle bland annat kunna vara att förbättra funktionen hos den uppkopplade produkten eller de tillhörande tjänsterna, att utveckla nya produkter eller tjänster eller att aggregera data i syfte att göra de resulterande härledda data tillgängliga för tredje parter, förutsatt att sådana härledda data inte gör det möjligt att identifiera de specifika data som överförs till datahållaren från den uppkopplade produkten eller gör det möjligt för en tredje part att härleda dessa data från datamängden. Varje ändring av avtalet bör vara beroende av användarens informerade samtycke. Denna förordning hindrar inte parter från att komma överens om avtalsvillkor vars effekt är att utesluta eller begränsa en datahållares användning av icke-personuppgifter, eller vissa kategorier av icke-personuppgifter. Den hindrar inte heller parter från att komma överens om att göra produktdata eller data från en tillhörande tjänst tillgängliga för tredje parter, direkt eller indirekt, inbegripet, i tillämpliga fall, via en annan datahållare. Denna förordning hindrar inte heller sektorsspecifika regleringskrav enligt unionsrätten, eller nationell rätt som är förenlig med unionsrätten, som skulle utesluta eller begränsa datahållarens användning av vissa sådana data av tydligt definierade skäl grundade på offentlig policy. Denna förordning hindrar inte att användare vid förbindelser mellan företag gör data tillgängliga för tredje parter eller datahållare enligt något lagligt avtalsvillkor, bland annat genom att samtycka till att begränsa eller inskränka vidare delning av sådana data, eller att de får proportionell ersättning, till exempel i utbyte mot att de avstår från sin rätt att använda eller dela sådana data. Trots att begreppet datahållare i allmänhet inte omfattar offentliga organ kan det dock omfatta offentliga företag.

För att främja uppkomsten av likvida, rättvisa och effektiva marknader för icke-personuppgifter bör användare av uppkopplade produkter kunna dela data med andra, även för kommersiella ändamål, med minimala rättsliga och tekniska insatser. Det är för närvarande ofta svårt för företag att motivera de personal- eller databehandlingskostnader som är nödvändiga för att förbereda datamängder som inte består av personuppgifter eller dataprodukter och erbjuda dem till potentiella motparter via dataförmedlingstjänster, inbegripet datamarknader. Ett betydande hinder för företagens delning av icke-personuppgifter är därför en följd av bristen på förutsägbarhet när det gäller ekonomisk avkastning från investeringar i kurering och tillgängliggörande av datamängder eller dataprodukter. För att möjliggöra uppkomsten av likvida, rättvisa och effektiva marknader för icke-personuppgifter i unionen måste det klargöras vilken part som har rätt att erbjuda sådana data på en marknad. Användare bör därför ha rätt att dela icke-personuppgifter med datamottagare för kommersiella och icke-kommersiella ändamål. Sådan datadelning kan utföras direkt av användaren, på begäran av användaren via en datahållare, eller genom dataförmedlingstjänster. Dataförmedlingstjänster, som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/868(²²), skulle kunna underlätta en dataekonomi genom att upprätta affärsförbindelser mellan användare, datamottagare och tredje parter och kan hjälpa användare att utöva sin rätt att använda data, till exempel genom att säkerställa anonymisering av personuppgifter eller aggregering av åtkomst till data från flera enskilda användare. Om data undantas från en datahållares skyldighet att göra dem tillgängliga för användare eller tredje parter kan omfattningen av sådana data specificeras i avtalet mellan användaren och datahållaren om tillhandahållande av en tillhörande tjänst så att användarna enkelt kan fastställa vilka data som är tillgängliga för dem för delning med datamottagare eller tredje parter. Datahållare bör inte göra produktdata som inte består av personuppgifter tillgängliga för tredje parter för kommersiella eller icke-kommersiella ändamål annat än för att fullgöra avtalet med användaren, utan att det påverkar rättsliga krav enligt unionsrätten eller nationell rätt och som innebär att en datahållare ska göra data tillgängliga. Vid behov bör datahållare genom avtal förbinda tredje parter att inte dela vidare data som de har mottagit från dem.

Inom sektorer som kännetecknas av koncentration av ett litet antal tillverkare som levererar uppkopplade produkter till slutanvändarna kan det förekomma att det endast finns ett begränsat antal alternativ för användarna vad gäller åtkomst till och användning och delning av data. Under sådana omständigheter kan avtal vara otillräckliga för att uppnå målet att stärka användarnas egenmakt, vilket gör det svårt för användarna att få ut ett värde från de data som genereras av de uppkopplade produkter som de köper, hyr eller leasar. Därmed finns det bara begränsade möjligheter för innovativa mindre företag att erbjuda databaserade lösningar på ett konkurrenskraftigt sätt och för en diversifierad dataekonomi i unionen. Denna förordning bör därför bygga vidare på senare tids utveckling inom enskilda sektorer, såsom uppförandekoden för delning av jordbruksdata genom avtal. Unionsrätt eller nationell rätt kan antas för att hantera sektorsspecifika behov och mål. Datahållare bör inte heller använda lätt åtkomliga data som är icke-personuppgifter för att få inblick i användarens ekonomiska situation, tillgångar eller produktionsmetoder eller i sådan användning från användarens sida som på något annat sätt skulle kunna undergräva användarens affärsmässiga ställning på de marknader där denne är verksam. Detta skulle kunna innefatta att använda kunskap om ett företags eller ett jordbruks allmänna resultat i avtalsförhandlingar med användaren om potentiella förvärv av användarens produkter eller jordbruksprodukter till skada för användaren, eller att använda sådan information i aggregerad form för inmatning i större databaser om vissa marknader, till exempel databaser om skördeavkastningen för den kommande skördesäsongen, eftersom en sådan användning indirekt skulle kunna påverka användaren negativt. Användaren bör förses med det tekniska gränssnitt som behövs för hantering av tillstånd, företrädesvis med detaljerade tillståndsalternativ, såsom ”tillåt en gång” eller ”tillåt när denna app eller tjänst används”, inklusive alternativet att återkalla sådana tillstånd.

I avtal mellan en datahållare och en konsument som är användare av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst som genererar data är unionens konsumentlagstiftning, särskilt direktiven 93/13/EEG och 2005/29/EG, tillämplig för att säkerställa att en konsument inte omfattas av oskäliga avtalsvillkor. Vid tillämpningen av denna förordning bör oskäliga avtalsvillkor som ensidigt åläggs ett företag inte vara bindande för företaget.

Datahållare kan kräva lämplig användaridentifiering för att kontrollera en användares rätt till dataåtkomst. När det gäller personuppgifter som behandlas av ett personuppgiftsbiträde på uppdrag av den personuppgiftsansvarige bör datahållare säkerställa att begäran om åtkomst tas emot och hanteras av personuppgiftsbiträdet.

Användaren bör vara fri att använda dessa data för alla lagliga ändamål. Detta innefattar att tillhandahålla de data som användaren har erhållit vid utövandet av sina rättigheter enligt denna förordning åt en tredje part som erbjuder en eftermarknadstjänst som kan konkurrera med en tjänst som tillhandahålls av en datahållare, eller instruera datahållaren att göra detta. Begäran bör lämnas in av användaren eller en tredje part som har rätt att agera för användarens räkning, inbegripet en leverantör av en dataförmedlingstjänst. Datahållare bör säkerställa att de data som görs tillgängliga för den tredje parten är lika korrekta, fullständiga, tillförlitliga, relevanta och aktuella som de data som datahållaren själv kan ha eller har rätt att få åtkomst till från användningen av den uppkopplade produkten eller den tillhörande tjänsten. Eventuella immateriella rättigheter bör respekteras vid hanteringen av data. Det är viktigt att bevara incitamenten för investering i produkter med funktioner som baseras på användningen av data från sensorer som är inbyggda i dessa produkter.

I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943(²³) föreskrivs att anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet ska anses som lagligt, bland annat om sådant anskaffande, utnyttjande eller röjande krävs eller medges enligt unionsrätten eller nationell rätt. Enligt denna förordning krävs att datahållare röjer vissa data för användarna, eller för de tredje parter som väljs av en användare, även när dessa data uppfyller kraven för skydd i egenskap av företagshemligheter; den bör dock tolkas på ett sådant sätt att skyddet för företagshemligheter enligt direktiv (EU) 2016/943 bevaras. I detta sammanhang bör datahållare kunna kräva att användarna, eller de tredje parter som väljs av en användare, bevarar konfidentialiteten hos data som betraktas som företagshemligheter. Datahållare bör därför identifiera företagshemligheter innan data röjs och ha möjlighet att komma överens med användarna, eller de tredje parter som väljs av en användare, om nödvändiga åtgärder för att bevara deras konfidentialitet, bland annat användning av standardavtalsvillkor, avtal om konfidentialitet, strikta åtkomstprotokoll, tekniska standarder och tillämpning av uppförandekoder. Utöver användning av standardavtalsvillkor som ska utarbetas och rekommenderas av kommissionen skulle ett fastställande av uppförandekoder och tekniska standarder för skydd av företagshemligheter vid hantering av data kunna bidra till att syftet med denna förordning uppnås, och det bör därför uppmuntras. Om det inte finns något avtal om de nödvändiga åtgärderna eller om en användare, eller de tredje parter som väljs av en användare, underlåter att genomföra överenskomna åtgärder eller äventyrar konfidentialiteten för företagshemligheter bör datahållaren kunna hindra eller avbryta delningen av data som identifierats som företagshemligheter. I sådana fall bör datahållaren meddela användaren eller den tredje parten beslutet skriftligen utan oskäligt dröjsmål och underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där datahållaren är etablerad om att den har hindrat eller avbrutit datadelningen och identifiera vilka åtgärder som inte har överenskommits eller genomförts och, i förekommande fall, vilka företagshemligheter som har äventyrats. Datahållare kan i princip inte avslå en begäran om åtkomst till data enligt denna förordning enbart på grundval av att vissa data anses vara en företagshemlighet, eftersom detta skulle undergräva de avsedda verkningarna av denna förordning. Under särskilda omständigheter bör dock en datahållare som är innehavare av en företagshemlighet från fall till fall kunna avslå en begäran om åtkomst till de specifika data i fråga om den kan visa för användaren eller den tredje parten att röjandet av den företagshemligheten, trots tekniska och organisatoriska åtgärder som vidtas av användaren eller av den tredje parten, med stor sannolikhet kommer att orsaka allvarlig ekonomisk skada. Allvarlig ekonomisk skada innebär allvarliga och irreparabla ekonomiska förluster. Datahållaren bör utan oskäligt dröjsmål vederbörligen motivera sitt avslag skriftligen för användaren eller den tredje parten och underrätta den behöriga myndigheten. Denna motivering bör bygga på objektiva faktorer som visar den konkreta risken för allvarlig ekonomisk skada som väntas uppstå till följd av ett visst röjande av data och skälen till att de åtgärder som vidtagits för att skydda de data som begärts inte anses vara tillräckliga. Eventuell negativ inverkan på cybersäkerheten kan beaktas i detta sammanhang. Om användaren eller en tredje part vill bestrida datahållarens beslut att vägra eller att hindra eller avbryta delningen av data kan användaren eller den tredje parten, utan att det påverkar rätten att få sin sak prövad i en domstol, lämna in ett klagomål till den behöriga myndigheten, som utan oskäligt dröjsmål bör besluta huruvida och på vilka villkor datadelning bör inledas eller återupptas eller kan komma överens med datahållaren om att hänskjuta frågan till ett tvistlösningsorgan. Undantagen från rätten till dataåtkomst enligt denna förordning bör under inga omständigheter begränsa de registrerades rätt till tillgång och rätt till dataportabilitet enligt förordning (EU) 2016/679.

Syftet med denna förordning är inte enbart att främja utvecklingen av nya innovativa uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster och stimulera innovation på eftermarknaderna, utan även att stimulera utvecklingen av helt nya tjänster som utnyttjar berörda data, även baserat på data från en rad olika uppkopplade produkter eller tillhörande tjänster. Samtidigt syftar denna förordning till att undvika att undergräva investeringsincitamenten för den typ av uppkopplad produkt som data erhålls från, exempelvis genom användning av data för utveckling av en konkurrerande uppkopplad produkt som av användarna betraktas som likvärdig eller utbytbar, särskilt på grund av den uppkopplade produktens egenskaper, pris och avsedda användning. I denna förordning föreskrivs inget förbud mot utveckling av en tillhörande tjänst med hjälp av data som erhålls enligt denna förordning, eftersom detta skulle ha en oönskad avskräckande effekt på innovation. Att förbjuda användning av data som görs tillgängliga enligt denna förordning för att utveckla konkurrerande uppkopplade produkter skyddar datahållares innovationsinsatser. Huruvida en uppkopplad produkt konkurrerar med den uppkopplade produkt som data härrör från beror på om de båda uppkopplade produkterna konkurrerar på samma produktmarknad. Detta bör fastställas på grundval av de principer i unionens konkurrenslagstiftning som fastslagits för att definiera den relevanta produktmarknaden. Lagliga ändamål för användningen av data kan dock omfatta bakåtkompilering, under förutsättning den uppfyller kraven i denna förordning och i unionsrätten eller nationell rätt. Detta kan vara fallet när det gäller reparation eller förlängning av en uppkopplad produkts livslängd eller tillhandahållande av eftermarknadstjänster för uppkopplade produkter.

En tredje part som ges tillgång till data kan vara en fysisk eller juridisk person, till exempel en konsument, ett företag, en forskningsorganisation, en organisation utan vinstsyfte eller en enhet som agerar i egenskap av näringsidkare. När en datahållare gör data tillgängliga för den tredje parten bör datahållaren inte missbruka sin ställning för att uppnå en konkurrensfördel på marknader där datahållaren och den tredje parten kan stå i direkt konkurrens med varandra. Datahållaren bör därför inte använda några lätt åtkomliga data för att få inblick i den tredje partens ekonomiska situation, tillgångar eller produktionsmetoder eller i användningen på något annat sätt som skulle kunna undergräva den tredje partens affärsmässiga ställning på de marknader där den tredje parten är verksam. Användaren bör kunna dela icke-personuppgifter med tredje parter för kommersiella ändamål. Efter överenskommelse med användaren, och om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning, bör tredje parter kunna överföra de rättigheter till dataåtkomst som användaren beviljat andra tredje parter, även i utbyte mot ersättning. Dataförmedlare mellan företag och system för hantering av personuppgifter (PIMS), kallade dataförmedlingstjänster i förordning (EU) 2022/868, kan stödja användarna eller de tredje parterna vid upprättandet av affärsförbindelser med ett obestämt antal potentiella motparter för alla lagliga ändamål som omfattas av den här förordningen. De skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att aggregera åtkomst till data så att stordataanalyser eller maskininlärning kan underlättas, förutsatt att användare har full kontroll över huruvida deras data ska tillhandahållas för sådan aggregering och de kommersiella villkor enligt vilka deras data kommer att användas.

Användningen av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst kan, i synnerhet när användaren är en fysisk person, generera data som rör den registrerade. Behandlingen av sådana data omfattas av de regler som fastställs inom ramen för förordning (EU) 2016/679, även när personuppgifter och icke-personuppgifter i en datamängd hänger oupplösligt samman. Den registrerade kan vara användaren eller en annan fysisk person. Det är endast den personuppgiftsansvarige eller den registrerade som får begära personuppgifter. En användare som är den registrerade har under vissa omständigheter enligt förordning (EU) 2016/679 rätt att få åtkomst till sina personuppgifter, och dessa rättigheter påverkas inte av den här förordningen. Enligt den här förordningen har en användare som är en fysisk person dessutom rätt att få åtkomst till alla data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt, oavsett om det handlar om personuppgifter eller icke-personuppgifter. Om användaren inte är den registrerade utan ett företag, inbegripet ett enmansföretag, och det inte är ett gemensamt hushåll som använder den uppkopplade produkten, ska användaren anses vara en personuppgiftsansvarig. Följaktligen måste en sådan användare som i egenskap av personuppgiftsansvarig avser att begära personuppgifter som genererats genom användning av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst ha en rättslig grund för behandling av data i enlighet med artikel 6.1 i förordning (EU) 2016/679, såsom samtycke av den registrerade eller fullgörande av ett avtal som den registrerade är part i. En sådan användare bör säkerställa att den registrerade på lämpligt sätt informeras om de särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamålen för behandlingen av berörda data, och om hur den registrerade kan utöva sina rättigheter på ett effektivt sätt. Om datahållaren och användaren är gemensamt personuppgiftsansvariga i den mening som avses i artikel 26 i förordning (EU) 2016/679 måste de, på ett transparent sätt genom ett arrangemang sinsemellan, fastställa sitt respektive ansvar för att fullgöra skyldigheterna enligt den förordningen. Det bör anses att en sådan användare, när berörda data har gjorts tillgängliga, i sin tur kan bli datahållare, om användaren uppfyller kriterierna enligt den här förordningen och därmed omfattas av skyldigheten att göra data tillgängliga enligt den här förordningen.

Produktdata eller data från en tillhörande tjänst bör endast göras tillgängliga för en tredje part på användarens begäran. Denna förordning kompletterar därmed den rättighet som föreskrivs i artikel 20 i förordning (EU) 2016/679, nämligen att den registrerade har rätt att få ut sina personuppgifter i ett strukturerat, allmänt använt och maskinläsbart format och rätt att överföra dessa uppgifter till en annan personuppgiftsansvarig, när dessa uppgifter behandlas automatiserat på grundval av artikel 6.1 a eller 9.2 a eller på grundval av ett avtal enligt artikel 6.1 b i den förordningen. Den registrerade har också rätt att få dessa personuppgifter överförda direkt från en personuppgiftsansvarig till en annan, men endast när detta är tekniskt möjligt. I artikel 20 i förordning (EU) 2016/679 specificeras att detta avser data som tillhandahålls av den registrerade, men det anges inte om det förutsätter en aktiv handling från den registrerades sida eller om det också gäller för situationer där en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst genom sin konstruktion på ett passivt sätt iakttar en registrerads beteende eller annan information som rör en registrerad. Rättigheterna enligt den här förordningen kompletterar rätten att få ut och portera personuppgifter enligt artikel 20 i förordning (EU) 2016/679 på att antal sätt. Den här förordningen ger användaren rätt att få åtkomst och ge tredje part tillgång till alla produktdata eller data från en tillhörande tjänst, oavsett om det rör sig om personuppgifter, utan någon skillnad mellan data som aktivt görs tillgängliga och data som passivt iakttas, och oavsett den rättsliga grunden för behandlingen. Till skillnad från artikel 20 i förordning (EU) 2016/679 kräver och säkerställer den här förordningen den tekniska genomförbarheten för tredjepartsåtkomst till alla typer av data som omfattas av den här förordningens tillämpningsområde, oavsett om det handlar om personuppgifter eller icke-personuppgifter, och därigenom säkerställs att tekniska hinder inte längre står i vägen för eller förhindrar åtkomsten till sådana data. Den ger också datahållare rätt att fastställa rimlig ersättning som ska betalas av tredje parter, men inte av användaren, för kostnader som uppstår när direkt åtkomst ges till de data som genereras av användarens uppkopplade produkt. Om en datahållare och en tredje part inte kan enas om villkoren för sådan direkt åtkomst bör den registrerade inte på något sätt hindras från att utöva de rättigheter som fastställs i förordning (EU) 2016/679, inbegripet rätten till dataportabilitet, genom att utnyttja rättsmedel i enlighet med den förordningen. Det bör i detta sammanhang förstås att enligt förordning (EU) 2016/679 tillåter ett avtal inte behandling av särskilda kategorier av personuppgifter från datahållarens eller den tredje partens sida.

Åtkomst till data som lagras och nås från terminalutrustning omfattas av direktiv 2002/58/EG och förutsätter ett samtycke från abonnenten eller användaren i den mening som avses i det direktivet, om det inte är strikt nödvändigt för tillhandhållandet av en informationssamhällestjänst som uttryckligen begärs av användaren eller abonnenten eller endast i syfte att överföra ett meddelande. Direktiv 2002/58/EG skyddar integriteten för en användares terminalutrustning i fråga om användningen av behandlings- och lagringskapacitet och insamling av information. Utrustning för sakernas internet betraktas som terminalutrustning om den är direkt eller indirekt ansluten till ett allmänt kommunikationsnät.

För att förhindra att användare utnyttjas bör tredje parter som fått tillgång till data på användarens begäran endast behandla dessa data för de ändamål som överenskommits med användaren och endast dela dem med annan tredje part med användarens samtycke till en sådan datadelning.

I enlighet med principen om uppgiftsminimering bör tredje parter endast få tillgång till information som är nödvändig för tillhandahållandet av den tjänst som begärts av användaren. När den tredje parten fått tillgång till data bör den behandla dessa data för de ändamål som överenskommits med användaren, utan inblandning från datahållaren. Det bör vara enkelt för användaren att vägra eller avbryta tredje parts tillgång till data eftersom det är användarens sak att godkänna åtkomsten. Varken tredje parter eller datahållare bör på något sätt göra det orimligt svårt för användaren att göra sina val eller utöva sina rättigheter, inbegripet genom att erbjuda användaren val på ett icke-neutralt sätt, eller genom att utöva tvång mot, vilseleda eller manipulera användaren eller undergräva eller inskränka användarens handlingsfrihet, beslutsfattande eller val, inbegripet genom ett digitalt användargränssnitt eller en del därav. I detta sammanhang bör tredje parter eller datahållare inte förlita sig på så kallade mörka mönster i designen av sina digitala gränssnitt. Mörka mönster är designtekniker som driver eller vilseleder konsumenter till beslut som har negativa konsekvenser för dem. Dessa manipulationstekniker kan användas för att övertyga användarna, i synnerhet utsatta konsumenter, att ägna sig åt oönskat beteende, för att vilseleda dem genom att ”puffa” dem så att de fattar beslut om att lämna ut data eller för att otillbörligt påverka de beslut som fattas av tjänstens användare på ett sådant sätt att det undergräver eller inskränker deras handlingsfrihet, beslutsfattande och valfrihet. Gemensamma och legitima affärsmetoder som är förenliga med unionsrätten bör inte i sig anses utgöra mörka mönster. Tredje parter och datahållare bör fullgöra sina skyldigheter enligt relevant unionsrätt, i synnerhet kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG(²⁴) och 2000/31/EG(²⁵) samt i direktiven 2005/29/EG och 2011/83/EU.

Tredje parter bör också avstå från att använda data som omfattas av denna förordning för profilering av individer om inte sådan behandling är strikt nödvändig för tillhandahållandet av den tjänst som begärs av användaren, bland annat i samband med automatiserat beslutsfattande. Kravet att radera data när de inte längre krävs för det ändamål som överenskommits med användaren, om inte annat överenskommits när det gäller icke-personuppgifter, kompletterar den registrerades rätt till radering enligt artikel 17 i förordning (EU) 2016/679. När en tredje part är en leverantör av en dataförmedlingstjänst tillämpas de skyddsåtgärder för den registrerade som föreskrivs i förordning (EU) 2022/868. Den tredje parten får använda data för att utveckla en ny och innovativ uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst men inte för att utveckla en konkurrerande uppkopplad produkt.

Uppstartsföretag, små företag, företag som betraktas som medelstora företag enligt artikel 2 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG samt företag från traditionella sektorer med mindre utvecklad digital kapacitet har svårt att få åtkomst till relevanta data. Denna förordning syftar till att underlätta åtkomsten till data för dessa enheter och samtidigt säkerställa att de motsvarande skyldigheterna är så proportionella som möjligt så att de inte blir alltför betungande. Samtidigt har ett litet antal mycket stora företag med betydande ekonomisk styrka vuxit fram i den digitala ekonomin genom ackumulering och aggregering av enorma datavolymer och den tekniska infrastrukturen för monetarisering av dem. Dessa mycket stora företag inkluderar företag som tillhandahåller centrala plattformstjänster och kontrollerar hela plattformsekosystem i den digitala ekonomin och som befintliga eller nya marknadsaktörer inte kan utmana eller konkurrera med. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/1925(²⁶) syftar till att avhjälpa dessa ineffektiva aspekter och obalanser genom att tillåta att kommissionen utser ett företag till grindvakt, och inför ett antal skyldigheter för sådana grindvakter, inbegripet ett förbud mot att kombinera vissa data utan samtycke, och en skyldighet att säkerställa en rätt till effektiv dataportabilitet i enlighet med artikel 20 i förordning (EU) 2016/679. I enlighet med förordning (EU) 2022/1925) och mot bakgrund av dessa företags unika möjlighet att förvärva data, är det inte nödvändigt för uppnåendet av den här förordningens mål, och därför oproportionellt för datahållare som omfattas av sådana skyldigheter, att låta grindvakter omfattas av rätten till dataåtkomst. Om sådana företag omfattades skulle sannolikt även fördelarna med den här förordningen begränsas för mikroföretag och små och medelstora företag med avseende på en rättvis fördelning av datavärdet mellan marknadsaktörerna. Detta betyder att ett företag som tillhandahåller centrala plattformstjänster som har utsetts till grindvakt inte kan begära eller beviljas åtkomst till användares data som genereras genom användning av en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst eller av en virtuell assistent enligt den här förordningen. Dessutom får tredje parter som får tillgång till data på begäran av användaren inte göra dessa data tillgängliga för en grindvakt. Den tredje parten får exempelvis inte lägga ut tjänstetillhandahållandet på entreprenad hos en grindvakt. Detta hindrar dock inte tredje parter från att använda databehandlingstjänster som erbjuds av en grindvakt. Det hindrar inte heller dessa företag från att erhålla och använda samma data på annat lagligt sätt. Åtkomsträttigheterna enligt den här förordningen bidrar till ett större urval av tjänster för konsumenter. Eftersom frivilliga avtal mellan grindvakter och datahållare inte påverkas, skulle begränsningen när det gäller beviljande av åtkomst för grindvakter inte utestänga dem från marknaden eller hindra dem från att erbjuda sina tjänster.

Med tanke på det nuvarande tekniska läget vore det alltför betungande för mikroföretag och små företag att införa ytterligare designskyldigheter avseende uppkopplade produkter som tillverkas eller designas av mikroföretag och små företag eller tillhörande tjänster som tillhandahålls av dem. Detta gäller dock inte om ett mikroföretag eller ett litet företag har ett partnerföretag eller ett anknutet företag i den mening som avses i punkt 3 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG som inte betraktas som ett mikroföretag eller ett litet företag och när det tillverkar eller utformar en uppkopplad produkt eller tillhandahåller en tillhörande tjänst på entreprenad. I sådana situationer kan det företag som har lagt ut tillverkningen eller designen på entreprenad på ett mikroföretag eller ett litet företag ersätta detta på lämpligt sätt. Ett mikroföretag eller ett litet företag kan dock ändå omfattas av krav enligt denna förordning såsom datahållare, om det inte är den uppkopplade produktens tillverkare eller leverantör av tillhörande tjänster. En övergångsperiod bör vara tillämplig för ett företag som har betraktats som ett medelstort företag i mindre än ett år och för uppkopplade produkter under ett år från den dag då de släpptes ut på marknaden av ett medelstort företag. En sådan övergångsperiod på ett år ger det medelstora företaget möjlighet att anpassa och förbereda sig innan det utsätts för konkurrens på tjänstemarknaden för de uppkopplade produkter som det tillverkar, på grundval av de åtkomsträttigheter som föreskrivs i denna förordning. En sådan övergångsperiod är inte tillämplig när ett sådant medelstort företag har ett partnerföretag eller ett anknutet företag som inte betraktas som ett mikroföretag eller ett litet företag eller när ett sådant medelstort företag tillverkade eller utformade den uppkopplade produkten eller tillhandahöll den tillhörande tjänsten på entreprenad.

Med beaktande av mångfalden av uppkopplade produkter, vilka producerar data av olika art, volym och frekvens, uppvisar olika nivåer av datarelaterade risker och cybersäkerhetsrisker och ger ekonomiska möjligheter av olika värde, och för att säkerställa enhetlig datadelningspraxis på den inre marknaden, även mellan sektorer, samt uppmuntra och främja rättvis datadelningspraxis även på områden där ingen sådan rätt till dataåtkomst föreskrivs, fastställs i denna förordning övergripande regler om villkoren för åtkomst till data närhelst en datahållare enligt unionsrätten eller nationell lagstiftning som antagits i enlighet med unionsrätten är skyldig att göra data tillgängliga för en datamottagare. Sådan åtkomst bör baseras på rättvisa, rimliga, icke-diskriminerande och transparenta villkor. Dessa allmänna åtkomstregler är inte tillämpliga på skyldigheter att göra data tillgängliga enligt förordning (EU) 2016/679. Frivillig datadelning påverkas inte av dessa regler. De icke-bindande standardavtalsvillkor för datadelning mellan företag som ska utarbetas och rekommenderas av kommissionen kan hjälpa parterna att ingå avtal som innehåller rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor och som genomförs på ett transparent sätt. Ingåendet av ett sådant avtal, som kan inkludera de icke-bindande standardavtalsvillkoren, bör inte innebära att rätten att dela data med tredje parter på något sätt är avhängig av att det finns ett sådant avtal. Om parterna inte kan ingå ett avtal om datadelning, inbegripet med stöd av tvistlösningsorgan, kan rätten att dela data med tredje parter inte åberopas i nationella domstolar.

På grundval av principen om avtalsfrihet bör parterna fortsatt vara fria att förhandla fram de exakta villkoren för att göra data tillgängliga i sina avtal, inom ramen för de allmänna åtkomstreglerna för tillgängliggörandet av data. Villkoren i sådana avtal kan omfatta tekniska och organisatoriska åtgärder, bland annat i samband med datasäkerhet.

För att säkerställa att villkoren för obligatorisk dataåtkomst är rättvisa för båda parter i ett avtal bör de allmänna reglerna för rätten till dataåtkomst hänvisa till regeln om undvikande av oskäliga avtalsvillkor.

Avtal mellan företag om att göra data tillgängliga bör vara icke-diskriminerande mellan jämförbara kategorier av datamottagare, oberoende av om parterna är stora företag, mikroföretag eller små och medelstora företag. För att kompensera bristen på information om villkoren i olika avtal, som gör det svårt för datamottagaren att bedöma om villkoren för att göra data tillgängliga är icke-diskriminerande, bör det vara datahållarnas ansvar att visa att ett avtalsvillkor inte är diskriminerande. Det rör sig inte om olaglig diskriminering om en datahållare använder olika avtalsvillkor för att göra data tillgängliga om dessa skillnader är motiverade av objektiva skäl. Dessa skyldigheter påverkar inte tillämpningen av förordning (EU) 2016/679.

För att uppmuntra fortsatta investeringar i generering och tillgängliggörande av värdefulla data, inbegripet investeringar i relevanta tekniska verktyg, och samtidigt undvika alltför stora bördor för åtkomst till och användning av data som gör att datadelningen inte längre blir affärsmässigt lönsam, omfattar denna förordning principen att datahållare vid förbindelser mellan företag får begära rimlig ersättning i de fall då dessa enligt unionsrätten eller nationell lagstiftning som antagits i enlighet med unionsrätten är skyldiga att göra data tillgängliga för en datamottagare. Sådan ersättning bör inte anses utgöra betalning för dessa data som sådana. Kommissionen bör anta riktlinjer för beräkningen av rimlig ersättning i dataekonomin.

För det första kan rimlig ersättning för att fullgöra skyldigheten enligt unionsrätten eller nationell lagstiftning som antagits i enlighet med unionsrätten att tillmötesgå en begäran om att göra data tillgängliga inbegripa ersättning för de kostnader som uppstår till följd av att data görs tillgängliga. Dessa kostnader kan vara tekniska kostnader, såsom kostnader som är nödvändiga för återgivning av data, spridning på elektronisk väg och lagring av data, men inte för datainsamling eller dataproduktion. Sådana tekniska kostnader kan även omfatta de behandlingskostnader som är nödvändiga för att göra data tillgängliga, inbegripet kostnader i samband med formatering av data. Kostnaderna för att göra data tillgängliga kan också omfatta kostnaderna för att i praktiken underlätta begäranden om datadelning. De kan också variera beroende på datavolymen och de åtgärder som vidtas för att göra data tillgängliga. Långsiktiga arrangemang mellan datahållare och datamottagare, exempelvis genom en abonnemangsmodell eller användning av smarta kontrakt, kan minska kostnaderna i regelbundna eller upprepade transaktioner i ett affärsförhållande. Kostnaderna för att göra data tillgängliga är antingen specifika för en viss begäran eller delade med andra begäranden. I det senare fallet bör en enda datamottagare inte betala hela kostnaden för att göra data tillgängliga. För det andra kan rimlig ersättning också omfatta en marginal, utom i fråga om mikroföretag och små och medelstora företag samt forskningsorganisationer utan vinstsyfte. En marginal kan variera beroende på faktorer som rör dessa data som sådana, såsom deras volym, format eller art. Den kan beakta kostnaderna för att samla in data. En marginal kan därför minska om datahållaren har samlat in data för sin egen verksamhet utan betydande investeringar eller öka om investeringarna i datainsamlingen för datahållarens verksamhet är stora. Den kan begränsas eller till och med uteslutas i situationer där datamottagarens användning av data inte påverkar datahållarens egen verksamhet. Det faktum att data samgenereras av en uppkopplad produkt som ägs, hyrs eller leasas av användaren skulle också kunna sänka ersättningsbeloppet jämfört med andra situationer där data genereras av datahållaren, till exempel under tillhandahållandet av en tillhörande tjänst.

Det är inte nödvändigt att ingripa vid datadelning mellan stora företag eller när datahållaren är ett litet företag eller ett medelstort företag och datamottagaren är ett stort företag. I sådana fall anses företagen själva kunna förhandla fram ersättningen inom gränserna för vad som är rimligt och icke-diskriminerande.

För att skydda mikroföretag och små och medelstora företag från alltför betungande ekonomiska bördor som affärsmässigt sett skulle göra det alltför svårt för dem att utveckla och driva innovativa affärsmodeller, bör den rimliga ersättning för tillhandahållande av data som de betalar inte överstiga de kostnader som är direkt förknippade med att göra dessa data tillgängliga. Direkt förknippade kostnader är sådana kostnader som kan hänföras till enskilda begäranden, med beaktande av de nödvändiga tekniska gränssnitten eller tillhörande programvara och konnektivitet som ska inrättas permanent av datahållaren. Samma ordning bör gälla för forskningsorganisationer utan vinstsyfte.

I vederbörligen motiverade fall, exempelvis om det finns ett behov av att skydda konsumenters deltagande och konkurrensen eller främja innovation på vissa marknader, kan unionsrätten eller den nationella lagstiftning som antas i enlighet med unionsrätten omfatta reglerad ersättning för tillgängliggörandet av specifika typer av data.

Transparens är en viktig princip för att säkerställa att den ersättning som begärs av en datahållare är rimlig eller, om datamottagaren är ett mikroföretag, litet företag eller medelstort företag eller en forskningsorganisation utan vinstsyfte, att ersättningen inte överstiger de kostnader som är direkt förknippade med att göra berörda data tillgängliga för datamottagaren och kan hänföras till den enskilda begäran. För att ge datamottagare möjlighet att bedöma om och kontrollera att ersättningen uppfyller kraven i denna förordning bör datahållaren förse datamottagaren med tillräckligt detaljerad information om hur ersättningen beräknats.

Att tillgång säkerställs till alternativa sätt att lösa inhemska och gränsöverskridande tvister som uppstår i samband med tillhandahållandet av data bör gagna datahållare och datamottagare och därmed stärka förtroendet för datadelning. Om parterna inte kan enas om rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor för tillgängliggörandet av data bör tvistlösningsorgan erbjuda parterna en enkel och snabb lågkostnadslösning. I denna förordning fastställs enbart de villkor som tvistlösningsorgan måste uppfylla för att bli certifierade, men det står medlemsstaterna fritt att anta särskilda regler för certifieringsförfarandet, bland annat för certifieringens upphörande eller återkallande. Bestämmelserna om tvistlösning i denna förordning bör inte kräva att medlemsstaterna inrättar tvistlösningsorgan.

Tvistlösningsförfarandet enligt denna förordning är ett frivilligt förfarande som gör det möjligt för användare, datahållare och datamottagare att komma överens om att hänskjuta sina tvister till tvistlösningsorgan. Parterna bör därför fritt kunna vända sig till ett tvistlösningsorgan efter eget val i eller utanför de medlemsstater där dessa parter är etablerade.

För att undvika fall där två eller fler tvistlösningsorgan används för samma tvist, i synnerhet i gränsöverskridande situationer, bör ett tvistlösningsorgan kunna avvisa en begäran om att lösa en tvist som redan har hänskjutits till ett annat tvistlösningsorgan eller en domstol i en medlemsstat.

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av denna förordning bör tvistlösningsorganen beakta de icke-bindande standardavtalsvillkor som ska utarbetas och rekommenderas av kommissionen samt unionsrätt eller nationell rätt som anger skyldigheter vad gäller datadelning eller riktlinjer som utfärdas av sektorsmyndigheter för tillämpningen av sådan rätt.

Parter i tvistlösningsförfaranden bör inte hindras från att utöva sin grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol. Därför bör beslutet att hänskjuta en tvist till ett tvistlösningsorgan inte innebära att dessa parter berövas sin rätt att få sin sak prövad i en domstol i en medlemsstat. Tvistlösningsorganen bör offentliggöra årliga verksamhetsrapporter.

Datahållare kan vidta lämpliga tekniska skyddsåtgärder för att förhindra olagligt utlämnande av eller olaglig åtkomst till data. Dessa åtgärder får emellertid varken diskriminera mellan datamottagare eller hindra användarnas eller datamottagarnas åtkomst till eller användning av data. Om en datamottagare använder otillbörliga metoder, såsom vilseledande av datahållaren genom att tillhandahålla falsk information med uppsåt att använda data för olagliga ändamål, inbegripet utveckling av en konkurrerande uppkopplad produkt på grundval av dessa data, kan datahållaren och, i tillämpliga fall och om det inte rör sig om samma person, innehavaren av en företagshemlighet eller dataanvändaren begära att den tredje parten eller datamottagaren utan oskäligt dröjsmål ska vidta korrigerande eller avhjälpande åtgärder. Alla sådana begäranden, särskilt begäranden om att avsluta produktion, erbjudande eller utsläppande på marknaden av varor, härledda data eller tjänster samt begäranden om att avsluta import, export eller lagring av varor som innebär intrång eller om att förstöra dem, bör bedömas mot bakgrund av deras proportionalitet i förhållande till intressena hos datahållaren, innehavaren av en företagshemlighet eller användaren.

Om en part har en starkare förhandlingsposition finns det en risk för att den kan utnyttja denna till nackdel för den andra avtalsslutande parten vid förhandlingarna om åtkomst till data så att åtkomsten till dessa data blir mindre affärsmässigt lönsam eller till och med ekonomiskt oöverkomlig. Sådana avtalsmässiga obalanser skadar alla företag som saknar en meningsfull förmåga att förhandla om villkoren för åtkomst till data och som kanske inte har något annat val än att godta de avtalsvillkor som de erbjuds. Därför bör oskäliga avtalsvillkor för åtkomst till och användning av data eller avtalsrättsligt ansvar och rättsmedel vid överträdelse eller uppsägning av datarelaterade skyldigheter inte vara bindande för företag när dessa villkor åläggs dessa företag ensidigt.

Regler om avtalsvillkor bör ta hänsyn till principen om avtalsfrihet som ett grundläggande begrepp i förbindelserna mellan företag. Därför bör inte alla avtalsvillkor omfattas av en skälighetsprövning utan endast de villkor som ensidigt åläggs. Detta omfattar situationer där en part tillhandahåller ett visst avtalsvillkor och det andra företaget inte kan påverka innehållet i detta villkor trots ett förhandlingsförsök. Ett avtalsvillkor som helt enkelt föreskrivs av en part och godtas av det andra företaget eller ett villkor som förhandlats fram och sedan i ändrad lydelse godkänns av de avtalsslutande parterna bör inte anses som ensidigt ålagt.

Dessutom bör reglerna om oskäliga avtalsvillkor tillämpas endast på de delar av ett avtal som rör tillgängliggörandet av data, alltså avtalsvillkor som rör åtkomst till och användning av data samt avtalsrättsligt ansvar och rättsmedel vid överträdelse eller uppsägning av datarelaterade skyldigheter. Andra delar av samma avtal, som inte rör tillgängliggörandet av data, bör inte vara föremål för skälighetsprövningen enligt denna förordning.

Kriterier för identifiering av oskäliga avtalsvillkor bör endast tillämpas på orimliga avtalsvillkor, i de fall då en starkare förhandlingsposition har missbrukats. De allra flesta avtalsvillkor som affärsmässigt gynnar en part mer än en annan, inbegripet sådana som är normala i avtal mellan företag, är ett normalt uttryck för principen om avtalsfrihet och fortsätter att gälla. Att i hög grad avvika från god affärssed omfattar i denna förordning bland annat att objektivt försämra möjligheten för den part som ensidigt har ålagts villkoret att skydda sitt berättigade kommersiella intresse av de data som berörs.

För att säkerställa rättssäkerheten fastställs i denna förordning en förteckning över villkor som alltid anses vara oskäliga och en förteckning över villkor som antas vara oskäliga. I det senare fallet bör det företag som inför avtalsvillkoret kunna motbevisa presumtionen om oskälighet genom att visa att det avtalsvillkor som anges i förteckningen i denna förordning inte är oskäligt i det konkreta fallet. Om ett avtalsvillkor inte finns med i förteckningen över villkor som alltid anses vara oskäliga eller som antas vara oskäliga bör den allmänna oskälighetsbestämmelsen gälla. I detta hänseende bör de villkor som förtecknas som oskäliga avtalsvillkor i denna förordning fungera som måttstock för tolkningen av den allmänna oskälighetsbestämmelsen. Slutligen kan också icke-bindande standardavtalsvillkor för datadelningsavtal mellan företag som utarbetas och rekommenderas av kommissionen vara till hjälp för affärspartner som förhandlar fram avtal. Om ett avtalsvillkor förklaras vara oskäligt bör det berörda avtalet fortsätta att gälla utan detta villkor, såvida inte det oskäliga avtalsvillkoret inte kan avskiljas från övriga avtalsvillkor.

Vid situationer då det finns exceptionella behov kan det vara nödvändigt för offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan att vid fullgörandet av sina lagstadgade skyldigheter av allmänt intresse använda befintliga data, i förekommande fall inbegripet åtföljande metadata, för att hantera ett allmänt nödläge eller andra exceptionella situationer. Exceptionella behov är omständigheter som är oförutsebara och tidsbegränsade, till skillnad från andra omständigheter som kan vara planerade, schemalagda, periodiska eller ofta förekommande. Begreppet datahållare omfattar i allmänhet inte offentliga organ, men det kan omfatta offentliga företag. Organisationer som bedriver forskning och organisationer som finansierar forskning kan också organiseras som offentliga organ eller offentligrättsliga organ. För att minska bördan för företag bör mikroföretag och små företag endast omfattas av skyldigheten att förse offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan med data i situationer då det finns exceptionella behov om sådana data krävs för att hantera ett allmänt nödläge och det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorganet inte i tid, på ett ändamålsenligt sätt och på likvärdiga villkor kan erhålla sådana data på alternativa sätt.

Vid allmänna nödlägen, såsom hot mot folkhälsan, nödsituationer till följd av naturkatastrofer, inbegripet sådana som förvärras av klimatförändringar och miljöförstöring, samt vid större katastrofer orsakade av människor, såsom större cybersäkerhetsincidenter, bör allmänintresset av dataanvändningen väga tyngre än datahållarnas intresse av att fritt förfoga över de data de innehar. I sådana fall bör datahållare åläggas att göra dessa data tillgängliga för offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan på deras begäran. Förekomsten av ett allmänt nödläge bör fastställas eller förklaras i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt och på grundval av relevanta förfaranden, inbegripet berörda internationella organisationers förfaranden. I sådana fall bör det offentliga organet visa att de data som omfattas av begäran annars inte skulle kunna erhållas i tid, på ett ändamålsenligt sätt och på likvärdiga villkor, till exempel genom ett annat företags frivilliga tillhandahållande av data eller genom sökning i en offentlig databas.

Ett exceptionellt behov kan också bero på andra situationer än nödlägen. I sådana fall bör ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan ha rätt att begära endast icke-personuppgifter. Det offentliga organet bör visa att dessa data är nödvändiga för att utföra en specifik uppgift av allmänt intresse som uttryckligen föreskrivs i lag, såsom framställningen av officiell statistik eller begränsning av eller återhämtning från ett allmänt nödläge. En sådan begäran kan dessutom göras endast när det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan har identifierat specifika data som annars inte skulle kunna erhållas i tid, på ett ändamålsenligt sätt eller på likvärdiga villkor och har uttömt alla andra till buds stående medel för att erhålla sådana data, till exempel att erhålla data genom frivilliga avtal, inbegripet att köpa in icke-personuppgifter på marknaden genom att erbjuda marknadspris, eller att förlita sig på befintliga skyldigheter att göra data tillgängliga eller att anta nya lagstiftningsåtgärder som skulle kunna säkerställa att data finns tillgängliga i tid. Sådana villkor och principer för begäranden som rör ändamålsbegränsning, proportionalitet, transparens och tidsbegränsning bör också tillämpas. När det gäller begäranden om data som är nödvändiga för framställning av officiell statistik bör det begärande offentliga organet också visa huruvida det enligt nationell rätt har rätt att köpa in icke-personuppgifter på marknaden.

Denna förordning bör inte tillämpas på eller föregripa frivilliga arrangemang för utbyte av data mellan privata och offentliga enheter, inbegripet mikroföretags och små och medelstora företags tillhandahållande av data, och påverkar inte tillämpningen av unionsrättsakter som föreskriver att offentliga enheter ska begära information från privata enheter. Skyldigheter för datahållare att tillhandahålla data som motiveras av behov av icke-exceptionell art, i synnerhet när datauppsättningen och datahållarna är kända eller dataanvändningen kan ske regelbundet, såsom är fallet med rapporteringsskyldigheter och skyldigheter kopplade till den inre marknaden, bör inte påverkas av denna förordning. Kraven på åtkomst till data för kontroll av efterlevnaden av tillämpliga regler, även då offentliga organ anförtror efterlevnadskontrollen åt andra enheter än offentliga organ, bör inte heller påverkas av denna förordning.

Denna förordning kompletterar, och påverkar inte tillämpningen av, unionsrätt och nationell rätt om åtkomst till och användning av data för statistiska ändamål, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009(²⁷) samt nationella rättsakter som rör officiell statistik.

Offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan bör förlita sig på sina befogenheter enligt unionsrätten eller nationell rätt för utövandet av sina uppgifter när det gäller förebyggande, förhindrande, utredning, upptäckt eller lagföring av brott eller administrativa förseelser eller verkställandet av straffrättsliga och administrativa påföljder samt insamlingen av data för skatte- eller tulländamål. Denna förordning påverkar därmed inte lagstiftningsakter om delning eller användning av data eller åtkomst till data inom dessa områden.

I enlighet med artikel 6.1 och 6.3 i förordning (EU) 2016/679 är en proportionell, begränsad och förutsebar ram på unionsnivå nödvändig när den rättsliga grunden föreskrivs för datahållares tillhandahållande av data, vid exceptionella behov, till offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan, både för att säkerställa rättssäkerhet och för att minimera de administrativa bördorna för företagen. Därför bör begäranden avseende dataåtkomst från offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan till datahållare vara specifika, transparenta och proportionella i fråga om innehållets omfång och detaljrikedom. Begärans syfte och den avsedda användningen av begärda data bör specificeras och förklaras tydligt, med tillräckligt utrymme för den begärande enheten att utföra sina specifika uppgifter i allmänhetens intresse på ett flexibelt sätt. Begäran bör också respektera legitima intressen hos den datahållare som mottar begäran. Datahållarnas börda bör minimeras genom att begärande enheter åläggs att iaktta engångsprincipen, som förhindrar att samma data begärs mer än en gång av mer än ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan. För att säkerställa transparens bör begäranden om data som görs av kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan offentliggöras utan oskäligt dröjsmål av den enhet som begär dessa data. Europeiska centralbanken och unionsorgan bör underrätta kommissionen om sina begäranden. Om begäran om data har gjorts av ett offentligt organ bör det organet även underrätta datasamordnaren i den medlemsstat där det offentliga organet är etablerat. Det bör säkerställas att alla begäranden finns tillgängliga online. Efter mottagandet av en underrättelse om en begäran om data kan den behöriga myndigheten besluta att bedöma om begäran är lagenlig och utöva sina uppgifter i samband med verkställandet och tillämpningen av den här förordningen. Datasamordnaren bör säkerställa att alla begäranden som gjorts av offentliga organ är tillgängliga online.

Syftet med skyldigheten att tillhandahålla data är att säkerställa att offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan har den kunskap som krävs för att hantera, förhindra eller bidra till återhämtningen från allmänna nödlägen eller att bidra till fullgörandet av de specifika uppgifter som uttryckligen föreskrivs i lag. De data som erhålls av dessa enheter kan vara affärsmässigt känsliga. Därför bör varken förordning (EU) 2022/868 eller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1024(²⁸) tillämpas på data som tillhandahålls enligt den här förordningen och bör inte anses som öppna data som är tillgängliga för vidareutnyttjande av tredje parter. Detta bör dock inte påverka tillämpligheten för direktiv (EU) 2019/1024 på vidareutnyttjandet av officiell statistik där data som erhållits enligt den här förordningen har använts för framtagandet, förutsatt att vidareutnyttjandet inte inkluderar de data som finns i underlaget. Förutsatt att villkoren i den här förordningen uppfylls bör möjligheten till utbyte av data för forskningsändamål eller för utveckling, framställning och spridning av officiell statistik inte påverkas. Offentliga organ bör också ha rätt att utbyta data som erhållits enligt den här förordningen med andra offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan för att hantera de exceptionella behov som begäran om data avser.

Datahållare bör ha möjlighet att antingen avslå en begäran som gjorts av ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan eller begära en ändring av den utan onödigt dröjsmål och under alla omständigheter senast inom fem eller 30 arbetsdagar, beroende på vilken typ av exceptionellt behov som åberopas i begäran. I förekommande fall bör datahållaren ha denna möjlighet om den inte har kontroll över de data som begärts, det vill säga om den inte har omedelbar tillgång till datan och inte kan avgöra dess tillgänglighet. Ett giltigt skäl till att inte göra data tillgängliga bör föreligga om det kan visas att begäran liknar en tidigare begäran för samma ändamål som gjorts av ett annat offentligt organ eller, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan och datahållaren har underrättats om radering av data enligt denna förordning. En datahållare som avvisar begäran eller begär en ändring av den bör meddela den motivering som ligger till grund för detta till det offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan som begär data. I de fall då rätten av sitt eget slag avseende databaser enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG(²⁹) gäller för de datamängder som begärts, bör datahållare utöva sina rättigheter på ett sådant sätt att det inte hindrar ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan från att erhålla dessa data eller från att dela dessa data, i enlighet med denna förordning.

I händelse av ett exceptionellt behov i samband med hantering av ett allmänt nödläge bör offentliga organ om möjligt använda icke-personuppgifter. Vid begäranden som grundar sig på ett exceptionellt behov som inte rör ett allmänt nödläge får personuppgifter inte begäras. När personuppgifter omfattas av begäran bör datahållaren anonymisera datan. När det är strikt nödvändigt att inkludera personuppgifter i de data som görs tillgängliga för ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan, eller när anonymisering visar sig vara omöjlig, bör den enhet som begär uppgifterna visa att det är strikt nödvändigt och att behandlingen sker för specifika och begränsade ändamål. De tillämpliga reglerna om skydd av personuppgifter bör följas. Vid tillhandahållandet och den senare användningen av dessa data bör det finnas skyddsåtgärder avseende rättigheterna och intressena för de individer som berörs av uppgifterna.

Data som görs tillgängliga för offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan baserat på ett exceptionellt behov bör endast användas för de ändamål som de begärdes för, om inte den datahållare som gjorde uppgifterna tillgängliga uttryckligen godkänt att de används för andra ändamål. Dessa data bör raderas när de inte längre behövs för de ändamål som anges i begäran, om inte annat överenskommits, och datahållaren bör underrättas om detta. Denna förordning bygger på de befintliga bestämmelserna om tillgång i unionen och medlemsstaterna och ändrar inte nationell rätt om allmänhetens tillgång till handlingar inom ramen för insynsskyldigheter. Data bör raderas när de inte längre behövs för att uppfylla sådana insynsskyldigheter.

Vid vidareutnyttjande av data som tillhandahållits av datahållare bör offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan iaktta både befintlig tillämplig unionsrätt eller nationell rätt och avtalsskyldigheter som datahållaren omfattas av. De bör avstå från att utveckla eller förbättra en uppkopplad produkt eller tillhörande tjänst som konkurrerar med datahållarens uppkopplade produkt eller tillhörande tjänst samt från att dela data med en tredje part för dessa ändamål. De bör även ge datahållarna offentligt erkännande på deras begäran och bör ansvara för att mottagna datas säkerhet upprätthålls. När röjandet av datahållarens företagshemligheter för offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan är strikt nödvändig för uppfyllandet av det ändamål för vilka data har begärts, bör konfidentialiteten för sådant röjande garanteras innan uppgifterna röjs.

När skydd av en betydande kollektiv nyttighet berörs, som vid hantering av ett allmänt nödläge, bör det offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller det unionsorgan som berörs inte förväntas ersätta företagen för de data som erhålls. Allmänna nödlägen är ovanliga händelser och det är inte alla sådana nödlägen som kräver användning av data som innehas av företag. Samtidigt kan skyldigheten att tillhandahålla data utgöra en betydande börda för mikroföretag och små företag. De bör därför ha rätt att kräva ersättning även i samband med hantering av ett allmänt nödläge. Datahållarnas affärsverksamhet kommer därför sannolikt inte påverkas negativt av att offentliga organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorgan använder sig av denna förordning. Fall som rör andra exceptionella behov än hantering av allmänna nödlägen är förmodligen vanligare, och därför bör datahållare i sådana fall ha rätt till rimlig ersättning som inte bör överstiga de tekniska och organisatoriska kostnaderna för att tillgodose begäran och den rimliga marginal som krävs för att göra data tillgängliga för det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorganet. Ersättningen bör inte anses utgöra betalning för själva uppgifterna eller anses obligatorisk. Datahållare bör inte kunna kräva ersättning om nationell rätt hindrar nationella statistikbyråer eller andra nationella myndigheter med ansvar för statistikframställning från att kompensera datahållare för att de gör data tillgängliga. Det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller det berörda unionsorganet bör kunna ifrågasätta den ersättningsnivå som datahållaren begär genom att hänskjuta ärendet till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där datahållaren är etablerad.

Ett offentligt organ, kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan bör ha rätt att dela de data som erhållits till följd av en begäran med andra enheter eller personer när det är nödvändigt för genomförandet av forskningsverksamhet eller analysverksamhet som de själva inte kan utföra, under förutsättning att sådan verksamhet är förenlig med det ändamål för vilket data begärdes. De bör i god tid informera datahållaren om sådan delning. Sådana data får också under samma omständigheter delas med de nationella statistikbyråerna och Eurostat för utveckling, framställning och spridning av officiell statistik. Denna forskningsverksamhet bör dock vara förenlig med det ändamål som uppgifterna begärdes för och datahållaren bör underrättas om vidare delning av de data som tillhandahållits. De individer som bedriver forskning eller de forskningsorganisationer med vilka dessa data får delas bör agera antingen på icke vinstdrivande grund eller inom ramen för ett uppdrag i det allmännas intresse som erkänns av staten. Organisationer över vilka kommersiella företag har ett avsevärt inflytande, som innebär att de kan utöva kontroll på grund av strukturella situationer, vilket skulle kunna medföra förmånstillträde till forskningsresultat, bör inte anses som forskningsorganisationer vid tillämpningen av denna förordning.

När ett gränsöverskridande allmänt nödläge eller ett annat exceptionellt behov ska hanteras får begäranden om data riktas till datahållare i andra medlemsstater än den där det begärande offentliga organet är beläget. I ett sådant fall bör det begärande offentliga organet underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat där datahållaren är etablerad, så att den kan pröva begäran mot de kriterier som fastställs i denna förordning. Detsamma bör gälla ansökningar från kommissionen, Europeiska centralbanken eller ett unionsorgan. Om personuppgifter begärs bör det offentliga organet underrätta den tillsynsmyndighet som ansvarar för att övervaka tillämpningen av förordning (EU) 2016/679 i den medlemsstat där det offentliga organet är etablerat. Den berörda behöriga myndigheten bör ha rätt att råda det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorganet att samarbeta med de offentliga organen i den medlemsstat där datahållaren är etablerad om behovet av att säkerställa en minimal administrativ börda för datahållaren. När den behöriga myndigheten har motiverade invändningar vad gäller begärans förenlighet med den här förordningen bör den avslå begäran från det offentliga organet, kommissionen, Europeiska centralbanken eller unionsorganet, som bör beakta dessa invändningar innan ytterligare åtgärder vidtas, inbegripet en inlämning på nytt av begäran.

Möjligheten för kunder av databehandlingstjänster, inbegripet molntjänster och edgetjänster, att byta från en databehandlingstjänst till en annan och samtidigt behålla en miniminivå av tjänstefunktioner utan att tjänsterna drabbas av driftstopp, eller att använda flera leverantörers tjänster samtidigt utan onödiga hinder och kostnader för dataöverföring, är ett centralt villkor för en mer konkurrenspräglad marknad med lägre inträdeshinder för nya leverantörer av databehandlingstjänster och för en säkerställd ytterligare motståndskraft hos användarna av dessa tjänster. Kunder som omfattas av kostnadsfria erbjudanden bör också omfattas av de bestämmelser om byte som fastställs i denna förordning, så att dessa erbjudanden inte leder till en inlåsningssituation för kunderna.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1807(³⁰) uppmuntrar leverantörer av databehandlingstjänster att utveckla och effektivt genomföra självreglerande uppförandekoder som omfattar bästa praxis när det gäller bland annat att underlätta byten av leverantör av databehandlingstjänster och dataportering. Mot bakgrund av att de självregleringsramar som utvecklades till följd av detta har fått begränsad användning, och den allmänna avsaknaden av öppna standarder och gränssnitt, är det nödvändigt att anta ett antal minimiregleringsskyldigheter för leverantörer av databehandlingstjänster för att undanröja förkommersiella, kommersiella, tekniska, avtalsmässiga, ekonomiska och organisatoriska hinder, vilka inte är begränsade till begränsad dataöverföringshastighet vid kundens utträde, som hindrar effektiva byten av databehandlingstjänster.

Databehandlingstjänster bör omfatta tjänster som möjliggör allmän nätverkstillgång på begäran till en konfigurerbar, skalbar och elastisk gemensam pool av distribuerade dataresurser. Dessa dataresurser innefattar sådana resurser som nät, servrar eller annan virtuell eller fysisk infrastruktur, programvara, inbegripet verktyg för programvaruutveckling, samt lagring, applikationer och tjänster. Databehandlingstjänstens kunds förmåga att ensidigt självständigt tillhandahålla datorkapacitet, såsom servertid eller nätlagring, utan någon mänsklig medverkan från leverantören av databehandlingstjänster, kan beskrivas som att den kräver minsta möjliga administration och som att den innehåller minsta möjliga interaktion mellan leverantör och kund. Termen allmän används för att beskriva den datorkapacitet som tillhandahålls över nätet och som nås genom mekanismer som främjar användning av heterogena tunna eller tjocka klientplattformar (däribland webbläsare, mobilenheter och arbetsstationer). Termen skalbar avser datorresurser som leverantören av databehandlingstjänster fördelar på ett flexibelt sätt, oberoende av resursernas geografiska läge, för att hantera fluktuationer i efterfrågan. Termen elastisk används för att beskriva datorresurser som avsätts och utnyttjas beroende på efterfrågan för att tillgängliga resurser snabbt ska kunna utökas eller minskas i takt med arbetsbördan. Termen gemensam pool används för att beskriva datorresurser som tillhandahålls flera användare som delar en gemensam åtkomst till tjänsten, men där behandlingen genomförs separat för varje användare, även om tjänsten tillhandahålls från samma elektroniska utrustning. Termen distribuerad används för att beskriva de datorresurser som finns på olika nätverksanslutna datorer eller enheter och som kommunicerar och samordnar sig sinsemellan genom meddelandepassning. Termen mycket distribuerad används för att beskriva databehandlingstjänster som involverar databehandling som sker närmare den plats där data genereras eller samlas in, exempelvis i en uppkopplad databehandlingsenhet. Edge computing, som är en form av sådan mycket distribuerad databehandling, förväntas generera nya affärsmodeller och modeller för leverans av molntjänster, som bör vara öppna och interoperabla från början.

Det allmänna begreppet databehandlingstjänster omfattar ett stort antal tjänster med ett mycket brett spektrum av olika ändamål, funktioner och tekniska upplägg. Såsom det allmänt förstås av leverantörer och användare och i linje med vedertagna standarder, gäller databehandlingstjänster en eller flera av följande tre modeller för leverans av databehandlingstjänster, nämligen infrastruktur som en tjänst (Iaas), plattform som en tjänst (Paas) och programvara som en tjänst (SaaS). Dessa tjänsteleveransmodeller utgör en specifik, färdigförpackad kombination av IKT-resurser som erbjuds av en leverantör av databehandlingstjänster. Dessa tre grundläggande modeller för leverans av databehandling kompletteras ytterligare med nya varianter, som var och en består av en särskild kombination av IKT-resurser, såsom lagring som en tjänst och databas som en tjänst. Databehandlingstjänster kan kategoriseras på grundval av ytterligare detaljrikedom och delas in i en icke uttömmande förteckning över uppsättningar av databehandlingstjänster som har samma primära syfte och huvudsakliga funktioner samt samma typ av databehandlingsmodeller, vilka inte är kopplade till tjänstens operativa egenskaper (samma tjänstetyp). Tjänster som är av samma tjänstetyp kan ha samma modell för databehandlingstjänster, men två databaser kan förefalla ha samma primära syfte, men med beaktande av deras databehandlingsmodell, distributionsmodell och de användningsfall som de riktar sig till skulle sådana databaser kunna ingå i en mer detaljerad underkategori av liknande tjänster. Tjänster av samma tjänstetyp kan ha olika och konkurrerande egenskaper såsom prestanda, säkerhet, motståndskraft och tjänstekvalitet.

Att undergräva utvinningen av de exporterbara data som tillhör kunden från den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster kan hindra återställandet av tjänstefunktionerna i infrastrukturen hos destinationsleverantören av databehandlingstjänster. För att underlätta kundens utträdesstrategi, undvika onödiga och betungande uppgifter och säkerställa att kunden inte förlorar några av sina data till följd av bytesprocessen bör den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster i förväg informera kunden om omfattningen av de data som kan exporteras när den kunden väl beslutar sig för att byta till en annan tjänst som tillhandahålls av en annan leverantör av databehandlingstjänster eller gå över till lokal IKT-infrastruktur. Exporterbara data bör åtminstone omfatta in- och utdata, inklusive metadata, som direkt eller indirekt genereras eller samgenereras genom kundens användning av databehandlingstjänsten, med undantag för tillgångar eller data som tillhör leverantören av databehandlingstjänster eller en tredje part. Exporterbara data bör inte omfatta sådana tillgångar eller data som tillhör leverantören av databehandlingstjänster eller tredje parter och som omfattas av immateriella rättigheter eller utgör företagshemligheter för den leverantören eller den tredje parten, eller data med anknytning till tjänstens integritet och säkerhet, vars export kommer att utsätta leverantörerna av databehandlingstjänster för cybersäkerhetssårbarheter. Dessa undantag bör inte hindra eller försena bytesprocessen.

Digitala tillgångar avser element i digitalt format för vilka kunden har nyttjanderätten, inbegripet applikationer och metadata som rör konfigurering av inställningar, säkerhet och förvaltning av åtkomst- och kontrollrättigheter, och andra element såsom uttryck för virtualiseringsteknik, inbegripet virtuella maskiner och behållare. Digitala tillgångar kan överföras om kunden har nyttjanderätt oberoende av avtalsförhållandet med den databehandlingstjänst som kunden avser att byta från. Dessa andra element är avgörande för en effektiv användning av kundens data och applikationer i miljön hos destinationsleverantören av databehandlingstjänster.

Denna förordning syftar till att underlätta byten av databehandlingstjänster, på ett sätt som omfattar villkor och åtgärder som är nödvändiga för att en kund ska kunna avsluta ett avtal om en databehandlingstjänst, ingå ett eller flera nya avtal med olika leverantörer av databehandlingstjänster, portera sina exporterbara data och digitala tillgångar, och när så är tillämpligt, dra nytta av funktionell likvärdighet.

Byte är en kundstyrd process som består av flera steg, inbegripet datautvinning, vilket avser nedladdning av data från ekosystemet hos en ursprunglig leverantör av databehandlingstjänster, anpassning, om data är strukturerade på ett sätt som inte överensstämmer med målplatsens schema, och uppladdning av data till en ny destination. I en specifik situation som beskrivs i denna förordning bör separation av en viss tjänst från avtalet och överföring av den till en annan leverantör också betraktas som byte. Bytesprocessen hanteras ibland för kundens räkning av en tredjepartsenhet. Därför bör kundens alla rättigheter och skyldigheter som fastställs i denna förordning, inbegripet skyldigheten att samarbeta i god tro, anses vara tillämpliga på en sådan tredjepartsenhet under dessa omständigheter. Leverantörer av databehandlingstjänster och kunder har olika ansvarsnivåer, beroende på de olika stegen i den process som avses. Exempelvis ansvarar den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster för utvinning av data i ett maskinläsbart format, men det åligger kunden och destinationsleverantören av databehandlingstjänster att ladda upp data till den nya miljön, såvida inte en särskild, professionell övergångstjänst har erhållits. En kund som avser att utöva rättigheter rörande ett byte, vilka föreskrivs i denna förordning, bör informera den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster om beslutet att antingen byta till en annan leverantör av databehandlingstjänster, byta till lokal IKT-infrastruktur eller radera kundens tillgångar och radera dennes exporterbara data.

Funktionell likvärdighet innebär att man på grundval av kundens exporterbara data och digitala tillgångar återställer en miniminivå av funktionalitet i miljön för en ny databehandlingstjänst av samma tjänstetyp efter ett byte, där destinationstjänsten för databehandling levererar ett väsentligen jämförbart resultat som svar på samma input för delade funktioner som tillhandahålls kunden enligt avtalet. Leverantörer av databehandlingstjänster kan endast förväntas underlätta funktionell likvärdighet för de funktioner som både de ursprungliga tjänsterna och destinationstjänsterna för databehandling erbjuder oberoende av varandra. Denna förordning medför inte en skyldighet att underlätta funktionell likvärdighet för andra leverantörer av databehandlingstjänster än de som erbjuder tjänster enligt IaaS-leveransmodellen.

Databehandlingstjänster används inom olika sektorer och varierar i fråga om komplexitet och tjänstetyp. Detta är en viktig aspekt när det gäller porteringsprocessen och tidsramarna. En förlängning av övergångsperioden på grund av att det är tekniskt omöjligt att slutföra bytesprocessen inom den givna tidsramen bör dock endast åberopas i vederbörligen motiverade fall. Bevisbördan i detta avseende bör helt och hållet ligga på leverantören av den berörda databehandlingstjänsten. Detta påverkar inte kundens ensamrätt att förlänga övergångsperioden en gång med en tidsperiod som kunden anser lämpligare för sina egna behov. Kunden får åberopa denna rätt till förlängning före eller under övergångsperioden, med beaktande av att avtalet fortfarande är tillämpligt under övergångsperioden.

Bytesavgifter är sådana avgifter som leverantörer av databehandlingstjänster debiterar sina kunder för bytesprocessen. Syftet med dessa avgifter är vanligen att föra vidare de kostnader som den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster kan komma att ådra sig på grund av bytesprocessen till den kund som vill byta leverantör. Vanliga exempel på bytesavgifter är kostnader som rör överföringen av data från en leverantör till en annan leverantör av databehandlingstjänster eller till lokal IKT-infrastruktur (uttagsavgifter för data) eller kostnader för särskilda stödåtgärder under bytesprocessen. Onödigt höga uttagsavgifter för data och andra omotiverade avgifter utan anknytning till faktiska byteskostnader hindrar kunderna från att byta, begränsar det fria flödet av data, riskerar att begränsa konkurrensen samt skapar inlåsningseffekter för kunderna genom att de minskar incitamenten att välja en annan eller ytterligare en tjänsteleverantör. Bytesavgifter bör därför avskaffas tre år från dagen för denna förordnings ikraftträdande. Leverantörer av databehandlingstjänster bör kunna ta ut nedsatta bytesavgifter till och med den dagen.

En ursprunglig leverantör av databehandlingstjänster bör kunna utkontraktera vissa uppgifter och ersätta tredjepartsenheter för att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i denna förordning. En kund bör inte bära de kostnader som uppstår till följd av utkontraktering av tjänster som ingåtts av den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster under bytesprocessen, och sådana kostnader bör betraktas som omotiverade såvida de inte täcker arbete som utförs av leverantören av databehandlingstjänster på kundens begäran för ytterligare stöd i bytesprocessen som går utöver leverantörens bytesskyldigheter enligt vad som uttryckligen föreskrivs i denna förordning. Ingenting i denna förordning hindrar en kund från att ersätta tredjepartsenheter för stöd i migreringsprocessen eller parter från att komma överens om avtal om databehandlingstjänster med en fast löptid, inbegripet proportionella straffavgifter för förtida uppsägning för att täcka förtida uppsägning av dessa avtal, i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. För att främja konkurrens bör det gradvisa avskaffandet av de avgifter som hör ihop med bytet mellan olika leverantörer av databehandlingstjänster specifikt omfatta avskaffandet av de uttagsavgifter för data som en leverantör av databehandlingstjänst debiterar en kund. Standardavgifter för tillhandahållandet av själva databehandlingstjänsterna är inte bytesavgifter. Dessa standardavgifter är inte föremål för avskaffande och gäller fram till dess att avtalet om tillhandahållande av relevant tjänst upphör att gälla. Denna förordning gör det möjligt för kunden att begära tillhandahållande av ytterligare tjänster som går utöver leverantörens bytesskyldigheter enligt denna förordning. Dessa ytterligare tjänster kan utföras och debiteras av leverantören när de utförs på kundens begäran och kunden samtycker till priset för dessa tjänster i förväg.

Det krävs en ambitiös och innovationsfrämjande regleringsstrategi för interoperabilitet för att råda bot på inlåsning till en säljare, som undergräver både konkurrensen och utvecklingen av nya tjänster. Interoperabilitet mellan databehandlingstjänster involverar flera olika gränssnitt och lager av infrastruktur och programvara och kan sällan reduceras till ett binärt test av om interoperabilitet är möjlig eller inte. I stället blir uppbyggnaden av sådan interoperabilitet föremål för en kostnads-nyttoanalys som är nödvändig för att fastställa om det är värt att eftersträva de resultat som rimligen kan förutses. ISO/IEC 19941:2017 utgör en viktig internationell standard som utgör en referens för uppnåendet av målen i denna förordning, eftersom den omfattar tekniska överväganden som klargör komplexiteten i en sådan process.

I de fall då leverantörer av databehandlingstjänster i sin tur är kunder till databehandlingstjänster som tillhandahålls av en tredjepartsleverantör, kommer de själva att omfattas av effektivare byten, samtidigt som de fortfarande är bundna av denna förordnings skyldigheter när det gäller det egna tjänsteutbudet.

Leverantörer av databehandlingstjänster bör åläggas att erbjuda allt bistånd och stöd som de har kapacitet till, i proportion till deras respektive skyldigheter, som krävs för att göra bytesprocessen till en tjänst hos en annan leverantör av databehandlingstjänster framgångsrik, effektiv och säker. Denna förordning kräver inte att leverantörer av databehandlingstjänster utvecklar nya kategorier av databehandlingstjänster, inbegripet inom eller på grundval av IKT-infrastrukturen hos andra leverantörer av databehandlingstjänster för att garantera funktionell likvärdighet i en annan miljö än de egna systemen. En ursprunglig leverantör av databehandlingstjänster har inte tillgång till eller inblick i miljön hos destinationsleverantören av databehandlingstjänster. Funktionell likvärdighet bör inte tolkas som en skyldighet för den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster att återuppbygga tjänsten i fråga inom infrastrukturen hos destinationsleverantören av databehandlingstjänster. Den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster bör i stället vidta alla rimliga åtgärder inom ramen för sina befogenheter i syfte att underlätta processen med att uppnå funktionell likvärdighet genom tillhandahållande av kapacitet, adekvat information, dokumentation, tekniskt stöd och, vid behov, de nödvändiga verktygen.

Leverantörer av databehandlingstjänster bör också vara skyldiga att undanröja befintliga hinder och inte införa nya, även för kunder som vill byta till lokal IKT-infrastruktur. Hindren kan bland annat vara förkommersiella, kommersiella, tekniska, avtalsmässiga eller organisatoriska. Leverantörer av databehandlingstjänster bör också vara skyldiga att undanröja hinder för separation av en viss enskild tjänst från andra databehandlingstjänster som tillhandahålls enligt ett avtal och göra den relevanta tjänsten tillgänglig för byte, om det inte finns några större och påvisade tekniska hinder för sådan separation.

Under hela bytesprocessen bör en hög säkerhetsnivå upprätthållas. Detta innebär att den ursprungliga leverantören av databehandlingstjänster bör utöka den säkerhetsnivå som den åtagit sig för tjänsten till att omfatta alla tekniska villkor som leverantören ansvarar för under bytesprocessen, såsom nätanslutningar eller fysiska enheter. Befintliga rättigheter avseende uppsägning av avtal, inbegripet de som infördes genom förordning (EU) 2016/679 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770(³¹), bör inte påverkas. Den här förordningen bör inte tolkas som att den hindrar en leverantör av databehandlingstjänster från att tillhandahålla sina kunder nya och förbättrade tjänster, egenskaper och funktioner eller från att konkurrera med andra leverantörer av databehandlingstjänster på denna grund.

Den information som leverantörer av databehandlingstjänster ska tillhandahålla kunden skulle kunna stödja kundens utträdesstrategi. Informationen bör omfatta förfaranden för att påbörja ett byte från databehandlingstjänsten, de maskinläsbara dataformat till vilka användarens data kan exporteras, verktygen för export av data, inklusive ett öppet gränssnitt och information om kompabilitet med harmoniserade standarder eller gemensamma specifikationer baserade på öppna interoperabilitetsspecifikationer, information om kända tekniska restriktioner och begränsningar som kan påverka bytesprocessen och den beräknade tid som krävs för att slutföra bytesprocessen.

För att främja interoperabilitet och byten av databehandlingstjänster bör användare och leverantörer av databehandlingstjänster överväga att använda genomförandeverktyg och verktyg för kontroll av efterlevnaden, i synnerhet de som kommissionen offentliggör i form av en EU Cloud Rulebook och en vägledning om offentlig upphandling av databehandlingstjänster. Standardavtalsklausuler är särskilt fördelaktiga eftersom de ökar förtroendet för databehandlingstjänster, upprättar ett mer balanserat förhållande mellan användare och leverantörer av databehandlingstjänster och förbättrar rättssäkerheten vad gäller de villkor som är tillämpliga på byten till andra databehandlingstjänster. I det sammanhanget bör användare och leverantörer av databehandlingstjänster överväga att använda standardavtalsklausuler eller andra självreglerande verktyg för regelefterlevnad förutsatt att de till fullo uppfyller kraven i denna förordning, som utarbetats av relevanta organ eller expertgrupper som inrättats inom ramen för unionsrätten.

För att underlätta byte av databehandlingstjänster bör alla berörda parter, inbegripet såväl ursprungliga leverantörer som destinationsleverantörer av databehandlingstjänster, samarbeta i god tro för att möjliggöra en effektiv bytesprocess och säker och snabb överföring av nödvändiga data i ett allmänt använt, maskinläsbart format och genom öppna gränssnitt samtidigt som störningar i tjänsten undviks och dess kontinuitet bibehålls.

Databehandlingstjänster som rör tjänster där de flesta av huvudfunktionerna har skräddarsytts för att tillgodose en enskild kunds specifika behov eller där alla komponenter har utvecklats för en enskild kunds ändamål bör undantas från vissa av de skyldigheter som gäller för byte av databehandlingstjänster. Detta bör inte omfatta tjänster som leverantören av databehandlingstjänster erbjuder i stor kommersiell skala via sin tjänstekatalog. Det hör till skyldigheterna för leverantören av databehandlingstjänster att innan ett avtal ingås vederbörligen informera potentiella kunder för sådana tjänster om vilka skyldigheter enligt denna förordning som inte är tillämpliga på de berörda tjänsterna. Ingenting hindrar leverantören av databehandlingstjänster från att så småningom börja erbjuda sådana tjänster i stor skala, i vilket fall den leverantören måste uppfylla alla de skyldigheter avseende byte som anges i denna förordning.

I linje med minimikravet på att tillåta byte mellan leverantörer av databehandlingstjänster syftar denna förordning också till att förbättra interoperabiliteten för parallell användning av flera databehandlingstjänster med kompletterande funktioner. Detta gäller situationer där kunder inte säger upp ett avtal för att byta till en annan leverantör av databehandlingstjänster, utan där flera tjänster från olika leverantörer används parallellt, på ett interoperabelt sätt, för att dra nytta av de kompletterande funktionerna hos de olika tjänsterna i kundens systemstruktur. Det erkänns dock att uttaget av data från en leverantör av databehandlingstjänster till en annan för att underlätta parallell användning av tjänster kan vara en pågående verksamhet, till skillnad från det engångsuttag som behövs som en del av bytesprocessen. Leverantörer av databehandlingstjänster bör därför kunna fortsätta att påföra uttagsavgifter för data, som inte överstiger de uppkomna kostnaderna, för parallell användning efter tre år från dagen för denna förordnings ikraftträdande. Detta är viktigt bland annat för en lyckad spridning av multimolnstrategier, som ger kunderna möjlighet att genomföra framtidssäkrade IKT-strategier och som kan minska beroendet av individuella leverantörer av databehandlingstjänster. Att främja en multimolnstrategi för kunder som använder sig av databehandlingstjänster kan också bidra till att öka deras digitala operativa motståndskraft, vilket erkänts med avseende på institutioner som tillhandahåller finansiella tjänster i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554(³²).

Öppna interoperabilitetsspecifikationer och standarder som utvecklats i enlighet med bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012(³³) på området interoperabilitet och portabilitet förväntas möjliggöra den molnmiljö med flera säljare som är en förutsättning för öppen innovation i den europeiska dataekonomin. Eftersom marknadsgenomslaget för identifierade standarder inom ramen för det initiativ för samordning av molnbaserad standardisering som avslutades 2016 har varit begränsat, är det också nödvändigt att kommissionen förlitar sig på att parterna på marknaden utvecklar relevanta öppna interoperabilitetsspecifikationer för att hålla jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen inom denna industri. Sådana öppna interoperabilitetsspecifikationer kan sedan antas av kommissionen i form av gemensamma specifikationer. I de fall där marknadsdrivna processer inte har visat sig fungera för fastställandet av gemensamma specifikationer eller standarder för att främja molninteroperabilitet i praktiken på nivåerna PaaS och SaaS bör kommissionen dessutom, på grundval av den här förordningen och i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012, kunna begära att europeiska standardiseringsorgan utarbetar sådana standarder för specifika tjänstetyper som fortfarande saknar sådana. Kommissionen kommer också att uppmana marknadsaktörerna att utveckla relevanta öppna interoperabilitetsspecifikationer. Efter samråd med berörda aktörer bör kommissionen, genom genomförandeakter, kunna föreskriva användningen av harmoniserade standarder för interoperabilitet eller gemensamma specifikationer för specifika typer av tjänster genom en referens i ett centralt unionsregister över standarder för interoperabla databehandlingstjänster. Leverantörer av databehandlingstjänster bör säkerställa kompatibilitet med dessa harmoniserade standarder och gemensamma specifikationer baserade på öppna interoperabilitetsspecifikationer, vilket inte bör inverka negativt på säkerheten eller integriteten för data. Det kommer endast att refereras till harmoniserade standarder för interoperabla databehandlingstjänster och gemensamma specifikationer baserade på öppna interoperabilitetsspecifikationer om de uppfyller de kriterier som anges i den här förordningen, som har samma innebörd som kraven i bilaga II till förordning (EU) nr 1025/2012 och de interoperabilitetsaspekter som definieras i den internationella standarden ISO/IEC 19941:2017. Dessutom bör standardiseringen ta hänsyn till mikroföretags och små och medelstora företags behov.

Tredjeländer kan anta lagar och andra författningar som syftar till att direkt överföra eller ge statlig åtkomst till icke-personuppgifter som finns utanför det egna landets gränser, inbegripet inom unionen. Rättsliga avgöranden eller beslut av rättsliga eller administrativa myndigheter, däribland brottsbekämpande myndigheter, i tredjeländer som innehåller krav på sådan överföring eller åtkomst till icke-personuppgifter ska vara verkställbara, om de grundar sig på ett gällande internationellt avtal, såsom ett fördrag om ömsesidig rättshjälp, mellan det begärande tredjelandet och unionen eller en medlemsstat. I andra fall kan det uppstå situationer där en begäran om överföring av eller åtkomst till icke-personuppgifter inom ramen för tredje lands lagstiftning står i strid med en skyldighet att skydda sådana data enligt unionsrätten eller enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt, i synnerhet när det gäller skyddet av individers grundläggande rättigheter, såsom rätten till säkerhet och rätten till ett effektivt rättsmedel, eller en medlemsstats grundläggande intressen med avseende på nationell säkerhet eller försvar samt skyddet av kommersiellt känsliga uppgifter och skyddet av immateriella rättigheter, inbegripet dess avtalsskyldigheter i fråga om konfidentialitet i enlighet med sådan rätt. I avsaknad av internationella avtal som reglerar sådana frågor bör överföring av eller åtkomst till icke-personuppgifter endast tillåtas om det har kontrollerats att tredjelandets rättssystem omfattar krav på att beslutets skäl och proportionalitet anges, att domstolsavgörandet eller beslutet är specifikt till sin karaktär och att den motiverade invändningen från mottagaren är föremål för prövning av en behörig tredjelandsdomstol som har befogenhet att vederbörligen beakta de relevanta rättsliga intressena för leverantören av sådana data. När det är möjligt enligt villkoren för tredjelandsmyndighetens begäran om dataåtkomst bör leverantören av databehandlingstjänster kunna informera den kund vars data omfattas av begäran innan åtkomst beviljas för sådana data för att kontrollera om denna åtkomst potentiellt kan strida mot unionsrätten eller nationell rätt, såsom reglerna om skydd av kommersiellt känsliga uppgifter, inbegripet skyddet av företagshemligheter och immateriella rättigheter samt avtalsåtaganden avseende konfidentialitet.

För att främja förtroendet för data är det viktigt att det i möjligaste mån genomförs skyddsåtgärder för unionens medborgare, offentliga organ och företag för att säkra deras kontroll över sina data. Dessutom bör unionsrätten och unionens värden och standarder med avseende på bland annat säkerhet, dataskydd och integritet samt konsumentskydd upprätthållas. För att förhindra olaglig statlig åtkomst till icke-personuppgifter av myndigheter i tredjeländer bör leverantörer av databehandlingstjänster som omfattas av denna förordning, däribland molntjänster och edgetjänster, vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra åtkomst till system där icke-personuppgifter lagras, inbegripet, när så är lämpligt, genom kryptering av data, frekventa revisioner, verifierad anslutning till relevanta certifieringssystem för säkerhetsförsäkran och ändring av företagspolicyer.

Standardisering och semantisk interoperabilitet bör ha en nyckelroll för tekniska lösningar som säkerställer interoperabilitet inom och mellan gemensamma europeiska dataområden, som är ändamåls- eller sektorsspecifika eller sektorsöverskridande interoperabla ramar för gemensamma standarder och praxisformer för delning eller gemensam behandling av data för bland annat utveckling av nya produkter och tjänster, vetenskaplig forskning eller civilsamhällesinitiativ. Genom denna förordning fastställs vissa väsentliga krav för interoperabilitet. Deltagare i dataområden som erbjuder data eller datatjänster till andra deltagare, som är enheter som underlättar eller deltar i datadelning inom gemensamma europeiska dataområden, inbegripet datahållare, bör uppfylla dessa krav när det gäller element som står under deras kontroll. Efterlevnaden av de reglerna kan säkerställas genom uppfyllelse av de väsentliga krav som fastställs i denna förordning eller förmodas genom efterlevnad av harmoniserade standarder eller gemensamma specifikationer via presumtion om överensstämmelse. För att främja överensstämmelse med interoperabilitetskraven är det nödvändigt att föreskriva presumtion om överensstämmelse för interoperabilitetslösningar som motsvarar harmoniserade standarder – eller delar av sådana – i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012, vilken utgör det grundläggande regelverket för utarbetande av standarder som möjliggör sådana presumtioner. Kommissionen bör bedöma hindren för interoperabilitet och prioritera standardiseringsbehov, på grundval av vilka den kan begära att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer, enligt förordning (EU) nr 1025/2012, ska utarbeta utkast till harmoniserade standarder som tillgodoser de väsentliga krav som fastställs i den här förordningen. Om en sådan begäran inte leder till harmoniserade standarder eller om sådana harmoniserade standarder är otillräckliga för att säkerställa överensstämmelse med de väsentliga kraven i den här förordningen, bör kommissionen kunna anta gemensamma specifikationer för dessa områden, förutsatt att den därvid vederbörligen respekterar standardiseringsorganisationernas roll och funktioner. Gemensamma specifikationer bör endast antas som en exceptionell nödlösning för att underlätta efterlevnad av de väsentliga kraven i den här förordningen, när standardiseringsprocessen är blockerad eller när fastställandet av lämpliga harmoniserade standarder försenas. Om en sådan försening beror på den tekniska komplexiteten hos standarden i fråga bör kommissionen beakta detta innan den överväger att fastställa gemensamma specifikationer. Gemensamma specifikationer bör utarbetas på ett öppet och inkluderande sätt och i förekommande fall beakta råd från Europeiska datainnovationsstyrelsen, som inrättats genom förordning (EU) 2022/868. Gemensamma specifikationer inom olika sektorer skulle också kunna antas, i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt, på grund av specifika behov inom dessa sektorer. Kommissionen bör också ges möjlighet att föreskriva utarbetandet av harmoniserade standarder för interoperabla databehandlingstjänster.

För att främja interoperabiliteten för verktyg för automatiserat genomförande av datadelningsavtal är det nödvändigt att fastställa väsentliga krav för smarta kontrakt som yrkespersoner skapar för andra eller integrerar i applikationer som stöder genomförandet av avtal om datadelning. För att främja sådana smarta kontrakts överensstämmelse med dessa väsentliga krav är det nödvändigt att föreskriva presumtion om överensstämmelse för smarta kontrakt som uppfyller harmoniserade standarder – eller delar av sådana – i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012. Begreppet smart kontrakt i den här förordningen är teknikneutralt. Smarta kontrakt kan till exempel kopplas till en elektronisk liggare. De väsentliga kraven bör endast gälla säljare av smarta kontrakt, men inte när de internt utvecklar smarta kontrakt uteslutande för eget bruk. Det väsentliga kravet på att säkerställa att smarta kontrakt kan avbrytas och sägas upp förutsätter ömsesidigt samtycke från parterna i datadelningsavtalet. Tillämpligheten av de relevanta bestämmelserna i civilrätt, avtalsrätt och konsumentskyddslagstiftning på datadelningsavtal förblir eller bör förbli opåverkad av användningen av smarta kontrakt för automatiserat genomförande av sådana avtal.

För att visa att de väsentliga kraven i denna förordning är uppfyllda bör försäljaren av ett smart kontrakt eller, i avsaknad av en sådan, den person vars närings- eller yrkesverksamhet inbegriper användning av smarta kontrakt för andra i samband med genomförandet av ett avtal eller en del av det om att göra data tillgängliga inom ramen för denna förordning utföra en bedömning av överensstämmelse och utfärda en EU-försäkran om överensstämmelse. En sådan bedömning av överensstämmelse bör omfattas av de allmänna principerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008(³⁴) och Europaparlamentets och rådets beslut (EG) nr 768/2008(³⁵).

Utöver skyldigheten för professionella utvecklare av smarta kontrakt att uppfylla väsentliga krav är det också viktigt att uppmuntra de deltagare inom dataområden som erbjuder data eller databaserade tjänster till andra deltagare inom och mellan gemensamma europeiska dataområden att stödja interoperabilitet mellan verktyg för datadelning, inbegripet smarta kontrakt.

För att säkerställa tillämpning och efterlevnad av denna förordning bör medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter. Om en medlemsstat utser mer än en behörig myndighet bör den också bland dem utse en datasamordnare. De behöriga myndigheterna bör samarbeta med varandra. Genom att utöva sina utredningsbefogenheter i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden bör de behöriga myndigheterna kunna söka efter och erhålla information, särskilt om en enhets verksamhet som omfattas av deras behörighet och, inbegripet i samband med gemensamma utredningar, med vederbörlig hänsyn till det faktum att åtgärder för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende en enhet som omfattas av en annan medlemsstats behörighet bör antas av den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten, i förekommande fall, i enlighet med förfarandena för gränsöverskridande samarbete. De behöriga myndigheterna bör bistå varandra i god tid, särskilt när en behörig myndighet i en medlemsstat har relevant information för en utredning som utförs av de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater, eller kan samla in sådan information som de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där enheten är etablerad inte har tillgång till. De behöriga myndigheterna och datasamordnarna bör anges i ett offentligt register som upprätthålls av kommissionen. Datasamordnaren skulle kunna bidra till att underlätta samarbete i gränsöverskridande situationer, som när en behörig myndighet i en viss medlemsstat inte vet vilken myndighet den bör vända sig till i datasamordnarens medlemsstat, till exempel om ärendet rör mer än en behörig myndighet eller sektor. Datasamordnaren bör bland annat fungera som gemensam kontaktpunkt för alla frågor som rör tillämpningen av denna förordning. Om ingen datasamordnare har utsetts bör den behöriga myndigheten åta sig de uppgifter som tilldelas datasamordnaren enligt denna förordning. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över uppfyllandet av rätten på området dataskydd och de behöriga myndigheter som utses inom ramen för unionsrätten eller nationell rätt bör ansvara för denna förordnings tillämpning inom sina behörighetsområden. För att undvika intressekonflikter bör de behöriga myndigheter som ansvarar för tillämpningen och efterlevnaden av denna förordning på området för tillhandahållande av data efter en begäran på grundval av ett exceptionellt behov inte ha rätt att lämna in en sådan begäran.

Fysiska och juridiska personer bör, för att hävda sina rättigheter enligt denna förordning vid överträdelse av deras rättigheter enligt denna förordning, ha rätt att söka omprövning genom att inkomma med ett klagomål. Datasamordnaren bör, på begäran, förse fysiska och juridiska personer med all nödvändig information för att de ska kunna lämna in sina klagomål till den relevanta behöriga myndigheten. Dessa myndigheter bör vara skyldiga att samarbeta för att säkerställa att ett klagomål hanteras på rätt sätt och löses effektivt och i god tid. För att utnyttja mekanismen för nätverket för konsumentskyddssamarbete och möjliggöra representativa åtgärder omfattar denna förordning en ändring av bilagorna till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394(³⁶) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828(³⁷).

De behöriga myndigheterna bör säkerställa att överträdelser av de skyldigheter som fastställs i denna förordning blir föremål för sanktioner. Sådana sanktioner kan bland annat inkludera ekonomiska sanktioner, varningar, reprimander eller förelägganden om att affärsmetoder ska uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i denna förordning. Sanktioner som fastställs av medlemsstaterna bör vara ändamålsenliga, proportionella och avskräckande och bör ta hänsyn till rekommendationerna från Europeiska datainnovationsstyrelsen och på så sätt bidra till att största möjliga enhetlighet uppnås vid fastställandet och tillämpningen av sanktioner. När så är lämpligt bör de behöriga myndigheterna använda sig av interimistiska åtgärder för att begränsa effekterna av en påstådd överträdelse medan utredningen av överträdelsen pågår. När de gör detta bör de ta hänsyn till bland annat överträdelsens art, allvar, omfattning och varaktighet med tanke på det allmänintresse som står på spel, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt överträdarens ekonomiska kapacitet. De bör även ta hänsyn till om den överträdande parten till överträdelsen systematiskt eller återkommande underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt den här förordningen. För att säkerställa efterlevnaden av principen ne bis in idem, och i synnerhet för att undvika att samma överträdelse av skyldigheterna enligt den här förordningen bestraffas mer än en gång, bör en medlemsstat som avser att utöva sin behörighet gentemot en överträdare som inte är etablerad och inte har utsett en rättslig företrädare i unionen utan oskäligt dröjsmål informera alla datasamordnare och kommissionen.

Europeiska datainnovationsstyrelsen bör ge råd till och bistå kommissionen i samordningen av nationell praxis och politik på de områden som omfattas av denna förordning samt i uppnåendet av dess mål när det gäller teknisk standardisering för att förbättra interoperabiliteten. Den bör också spela en nyckelroll när det gäller att underlätta omfattande diskussioner mellan behöriga myndigheter om tillämpningen och efterlevnaden av denna förordning. Detta informationsutbyte är utformat för att öka den faktiska tillgången till rättslig prövning samt kontrollen av efterlevnad och rättsligt samarbete i hela unionen. De behöriga myndigheterna bör bland annat använda Europeiska datainnovationsstyrelsen som en plattform för att utvärdera, samordna och anta rekommendationer om fastställande av sanktioner för överträdelser av denna förordning. Den bör göra det möjligt för behöriga myndigheter att, med bistånd av kommissionen, samordna det optimala tillvägagångssättet för att fastställa och ålägga sådana sanktioner. Detta tillvägagångssätt förhindrar fragmentering samtidigt som medlemsstaterna ges flexibilitet, och bör leda till effektiva rekommendationer som stöder en konsekvent tillämpning av denna förordning. Europeiska datainnovationsstyrelsen bör också ha en rådgivande roll i standardiseringsprocesserna och antagandet av gemensamma specifikationer genom genomförandeakter, i antagandet av delegerade akter för att inrätta en övervakningsmekanism för uttags- och bytesavgifter som åläggs av leverantörer av databehandlingstjänster och för att ytterligare specificera de väsentliga kraven för interoperabilitet mellan data, för mekanismer och tjänster för datadelning samt för de gemensamma europeiska dataområdena. Den bör också ge råd till och bistå kommissionen vid antagandet av riktlinjerna med interoperabilitetsspecifikationer för de gemensamma europeiska dataområdenas funktion.

För att hjälpa företagen att utarbeta och förhandla fram avtal bör kommissionen utveckla och rekommendera icke-bindande standardavtalsvillkor för avtal om datadelning mellan företag, vid behov med beaktande av förhållandena inom enskilda sektorer och befintlig praxis för frivilliga datadelningsmekanismer. Dessa standardavtalsvillkor bör i första hand fungera som ett praktiskt verktyg som hjälper i synnerhet mikroföretag och små och medelstora företag att ingå avtal. När sådana standardavtalsvillkor används brett och på ett integrerat sätt bör de också ha den positiva effekten att de påverkar utformningen av avtal avseende åtkomst till och användning av data och därmed mer generellt leder till rättvisare avtalsförhållanden för åtkomst till och delning av data.

För att undanröja risken för att innehavare av data i databaser som erhålls eller genereras med hjälp av fysiska komponenter, såsom sensorer, i en uppkopplad produkt och en tillhörande tjänst eller andra maskingenererade data, åberopar rätten av sitt eget slag enligt artikel 7 i direktiv 96/9/EG och därigenom i synnerhet hindrar ett effektivt utövande av användarnas rätt till åtkomst till och användning av data och deras rätt att dela data med tredje parter enligt denna förordning, bör det klargöras att rätten av sitt eget slag inte gäller för sådana databaser. Detta påverkar inte den eventuella tillämpningen av rätten av sitt eget slag enligt artikel 7 i direktiv 96/9/EG på databaser som innehåller data som inte omfattas av denna förordning, förutsatt att kraven om skydd enligt punkt 1 i den artikeln är uppfyllda.

För att ta hänsyn till tekniska aspekter av databehandlingstjänster bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på komplettering av denna förordning för att införa en mekanism för övervakning av de avgifter som leverantörer av databehandlingstjänster på marknaden tar ut vid leverantörsbyten och för att ytterligare specificera de väsentliga kraven avseende interoperabilitet för deltagare i dataområden som erbjuder andra deltagare data eller datatjänster. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning(³⁸). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på antagandet av gemensamma specifikationer för att säkerställa interoperabiliteten för data, för datadelningsmekanismer och tjänster, samt för gemensamma europeiska dataområden, gemensamma specifikationer för interoperabla databehandlingstjänster, och gemensamma specifikationer för smarta kontrakt. Genomförandebefogenheter bör även tilldelas kommissionen med avseende på att offentliggöra hänvisningar till harmoniserade standarder och gemensamma specifikationer för interoperabla databehandlingstjänster i ett centralt unionsregister över standarder för interoperabla databehandlingstjänster. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011(³⁹).

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av regler som avser behov som är specifika för enskilda sektorer eller områden av allmänt intresse. Sådana regler kan innefatta ytterligare krav som avser de tekniska aspekterna av åtkomsten till data, såsom gränssnitt för dataåtkomst, eller hur dataåtkomsten kan tillhandahållas, exempelvis direkt från en produkt eller via dataförmedlingstjänster. Sådana regler kan också omfatta begränsningar av datahållares rätt till åtkomst till eller användning av användardata, eller andra aspekter utöver dataåtkomst och dataanvändning, såsom styrningsaspekter eller säkerhetskrav, inbegripet cybersäkerhetskrav. Denna förordning bör inte heller påverka tillämpningen av mer specifika regler i samband med utvecklingen av gemensamma europeiska dataområden eller, med förbehåll för de undantag som anges i denna förordning, unionsrätt och nationell rätt som föreskriver åtkomst till och godkännande av användning av data för vetenskapliga forskningsändamål.

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av konkurrensreglerna, särskilt artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. De åtgärder som föreskrivs i denna förordning bör inte användas för att begränsa konkurrensen på ett sätt som strider mot EUF-fördraget.

För att ge de aktörer som omfattas av denna förordning möjlighet att anpassa sig till de nya reglerna i denna förordning och inrätta de nödvändiga tekniska arrangemangen bör dessa regler börja gälla från och med den 12 september 2025.

Europeiska datatillsynsmannen och Europeiska dataskyddsstyrelsen har hörts i enlighet med artikel 42.1 och 42.2 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav sina yttranden den 4 maj 2022.

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att säkerställa en rättvis fördelning av värdet från data bland aktörer i dataekonomin och främja en rättvis åtkomst till och användning av data för att bidra till genomförandet av en verklig inre marknad för data, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar och den gränsöverskridande användningen av data, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.